FRÅN GRENADA TILL ABC ÖARNA
via Venezuela

Innehåll (linkar till denna sida)  
   
01. SYDAMERIKA NÄSTA 06. STÄMNING I LOS ROCHES
02. VI HITTAR TILL LOS TESTIGOS 07. LAS AVES - FÅGELÖARNA
03. VENEZUELA 08. BONAIRE - FLAMINGO ISLAND
04. ISLA MARGARITA 09. CURACAO
05. ISLA TORTUGA 10. TILLBAKA TILL BONAIRE
Här finner Du sjökort över i berättelsen behandlade områden, från öst till väst:

1. Los Testigos, Isla Margartita, Isla Tortuga
2. Tos Roques, Las Aves, Bonaire, Curacao (delvis)

Dessa retuscherade sjökort finns på websidor utanför Scorpiosail och öppnas i nya fönster, så Du kan låta dem öppna sig i bakgrunden medan Du läser. Stäng de nya fönstren då Du är klar.

1. SYDAMERIKA NÄSTA

Här uppe har jag en upprymd känsla. På grund av mörkret är jag hänvisad endast till mitt balanssinne, när jag står och klamrar fast mig i ratten. Det känns som att sväva i rymden - på en berg- och dalbana. Vi slörar i 20 knops vind, styv till hård bris. Och dessutom är vi äntligen på väg igen. För några timmar sedan har vi lämnat Grenada och styr nu mot Venezuela, Sydamerika. Det totala mörkret beror på, att månen denna natt mellan den 6 och 7 juni inte syns. Jag undrar om de allierade styrkorna hade det lika mörkt vid landstigningen på Omaha Beach i Normandiet ungefär detta datum för sådär ett halvt århundrade sedan. Det är kolmörkt och jag ser inte ens handen framför mig. Endast mätarnas och kompassens röda ljus skymtar i natten. Då och då lyser jag med ficklampan upp mot seglen för att kolla att allt är i sin ordning. Vi har tagit in ett rev i storen och rullat in flere varv på genuan eftersom vi inte vill nå Los Testigos innan det ljusnat. Trots segelsättningen gör vi stadigt sju knop. Höga dyningar akterom tvärs gör båtens rörelser rullande och det är rätt obekvämt ombord - åtminstone för dem som försöker sova under däck. Vi landade på flygfältet i Grenada en dryg vecka tidigare. Som vanlig hade vi med oss en massa bagage. Och denna gång fick vi även med oss alltsammans ända fram. Särskilt den nya vindgeneratorn hade jag gjort mig stort besvär med. Det är en Ampair 100, som pojkarna på Svartå Bruk tillverkat en fin ställning till. Den skulle installeras på mesanen under radarkupan. Jag var spänd på att se om jag lyckats mäta upp utrymmet så att generatorns blad skulle gå fri från alla vanter, fall och segel samt övriga detaljer i närheten av installationsstället. I Secret Harbour var allt sig likt. På Scorpio fann vi nya servicebatterier på summa 430 ampärtimmar installerade såsom avtalat (sedermera har antalet ökats till 524). De närmaste dagarna ägnades åt att i lugn och ro sätta båten i beboeligt skick och att installera vindgeneratorn och en Auto-Mac (en fiffig apparat med vilken man kan passera regulatorn och "chockladda" batterierna). Den häftiga satsningen på elproduktion berodde på att bl.a frysboxen måste hållas nedkyld med maximalt två timmars körning av huvudmotorn per dygn. Provianteringen gick snabbt. Vi skulle ju till Venezuela där priserna var åtminstone hälften lägre än på Grenada. Den 31 maj såg vi på TV hur Grenadas premierminister deklarerade orkansäsongen officiellt påbörjad nästa dag. Enligt statistiken uppstår det på norra Atlanten årligen tio tropiska stormar. Av dessa är sex orkaner, av vilka två har vindstyrkor på över 110 mph, 176 kilometer i timmen.Upprustandet tog en vecka i anspråk, vi gjorde oss ingen brådska och anammade snabbt igen den "karibiska lunken". Söndagen den 5 juni, vår bröllopsdag, flyttade vi Scorpio till grannviken Prickly Bay, där utklareringsmyndigheterna befann sig, för att vara klara att nästa kväll avgå mot Venezuela.I detta skede upptäckte jag att vår Satnav inte fungerade. Dess självtest påstod trots det envist att apparaten var i skick. Jag förmodade att felet hade att göra med antennen och undrade om jag skadat antennkabeln då jag borrade hål i mesanen för vindgeneratorkabelns genomföring. Mr Murphy hade igen valt tidpunkten för sitt besök med omsorg. Detta var ett synnerligen olämpligt ögonblick att plötsligt vara utan exakta instrument för bedömning av positionen. Jag hoppades vi skulle hitta Los Testigos trots detta bakslag. Sextanten skulle vara till föga nytta i mörkret.

Avgången på Mallas födelsedag den 6 juni förlöpte inte problemfritt. I solnedgången vid halvsju tiden hissade vi storen och mesanen medan vi fortfarande låg för ankar, som vi brukar. Ankaret satt emellertid fast som berget och var omöjligt att lyfta. Seglen ner igen. Vattendjupet är 10 meter. Sakta men säkert lyckades vi skuffa oss för motor ca 200 meter mot stranden, det som vi fastnat i tycktes följa med. Vi fortsatte tills vi var på tre meters djup, medan vi hela tiden tog in slacket på ankarkättingen och fick således in 7 meter till. Där konstaterades att ankaret fastnat under en grov kätting. Var dess ändor satt fast hade vi ingen aning om. Runt oss hade det dessutom hunnit bli kolmörkt. Efter att Jens fäst en tross som avbärare runt kättingen fick vi loss ankaret och kunde efter en timmes hård kvällsgymnastik återuppta vår avsegling mot nya äventyr. I kölvattnet försvann ljusen på Grenada. Det sista som skymtade var ljusen på Point Salines flygfält.

top

2. VI HITTAR TILL LOS TESTIGOS

Överfarten från Grenada till Los Testigos är i princip en lätt etapp. Enda problemet är den starka strömmen, som varierar mellan en och fyra knop i västlig riktning. Eftersom sträckan fågelvägen är ungefär 100 distansminuter kan en båt som färdas med 7 knops hastighet hamna 20 mil väster om målet om man inte tar hänsyn till avdriften. Emedan strömmen kommer aningen akterom tvärs är båtens verkliga hastighet dessutom snabbare än vad loggen anger. Den seglade sträckan kan således vara upp till 20 procent kortare än distansen i förhållande till havsbottnet. Svårigheten är att det är omöjligt att veta hur kraftig strömmen vid varje given tidpunkt är. Vårt problem utan Satnav i den kolmörka natten var dels att hålla rätt kurs för att inte köra förbi Los Testigos och dels att beräkna farten rätt för att inte komma fram före gryningen och köra på öarna, om vi hållit rätt kurs.

Den magnetiska kursen till målet var 258 grader. Jag beslöt kompensera litet mer än det teoretiskt är nödvändigt och styrde bara 240 grader. Av två orsaker föredrog jag att hellre riskera att passera Los Testigos på sydöstra än på nordvästra sidan. Om vi missade öarna genom att köra på deras norra sida skulle nästa land framför vår stäv ha varit Nicaragua 1.400 sjömil längre borta. Om vi däremot passerade söderom skulle vi småningom nå Venezuelas fastland. Sydost om Los Testigos finns dessutom ett grundare område med bara 8 meters djup. Genom att följa med ekolodet hade vi således en möjlighet med detta strategival att i sinom tid få reda på om vi hade missat ögruppen.

Jens och jag turas om vid rodret med en timmes turer. Det är rätt tungt att hålla kursen bara med hjälp av kompassen i den besvärliga sjögången. I det fullständiga mörkret finns det inga andra referenspunkter. Hörselsinnet utvecklas i stället och vågornas brus verkar intensivt. Ibland skymtar det en ljus vågkam i ögonvrån när en upphinnande våg bryter strax bakom aktern på oss. Annars är sikten som i en kolkällare utan belysning.

Dagen gryr vid halvsextiden och jag börjar spana efter Los Testigos med kikarens hjälp. Försöker även med radaren, utan framgång. Slutligen vid sjutiden får jag med kikaren syn på dem kranbalksvis om styrbord. Öarna syns svagt och med mindre vaksamhet hade vi kunnat missa dem. Konstigt att jag inte lyckats få in dem på radarskärmen. Avståndet är trots allt inte mer än drygt 10 sjömil (senare upptäkte jag att det var något fel på radarn). Två och en halv timme senare ankrar vi utanför kustbevakningsstationen på Isla Iguana.

Egentligen är man illegalt i Venezuela om man uppbehåller sig i Los Testigos utan att ha klarerat in på något officiellt tullställe på fastlandet eller Isla Margarita. Befälhavaren på Isla Iguana brukar dock enligt cruising guiden ge tillåtelse för seglare att stanna på öarna ett par dagar. Han kan inte ett ord engelska och under vårt samtal förstår ingendera av oss så mycket av vad den andra säger. Jag får den uppfattningen att vi tillåts stanna i fem dagar, fast jag bett om tillstånd för bara två. Åtminstone blir vi varken inburade eller bortkörda.

Vi flyttar till Ballandra Bay, en vik på läsidan av ön Testigo Grande. Här finns en enorm sanddyn, som vandrat tvärs över ön från sandstranden på vindsidan. Vattnet känns kallare än i Antillerna, men till vår förvåning visar termometern 28 grader ännu på två meters djup. Det känns som att vara i en fullständig ödemark. Vi har tillsvidare bara sett två andra segelbåtar i Testigos skärgården. Detta är verkligen off the beaten track, som en reseguide skulle uttrycka det. Det finns varken flyg- eller färjförbindelse till Los Testigos. Här bor ett hundratal människor, som livnär sig på fiske. Då och då ser vi en fiskebåt forsa förbi. De kallas piråger, långa och smala utombordsdrivna öppna båtar med en hög för för att skära genom de höga vågorna.

top

3. VENEZUELA

När jag före resan började samla material för att förbättra mina kunskaper om Venezuela blev jag förvånad över hur litet jag egentligen kände till om landet. Det var egentligen tre saker som kom främst när jag tänkte på Venezuela. Olja, militär och spanska språket. Men landet är ju faktiskt mycket mer än så.

Venezuela är ett vidsträkt land, nästan en miljon km² . Landet är fullt av kontraster, såväl geografiska som sociala. Här finns alla slags landskap, från snöklädda berg i Anderna via regnskog till kruttorra öknar. Landet har även ett omfattande vattenområde med öar och rev, som bjuder på fantastiska seglingsmöjligheter. I Venezuela finns även världens högsta vattenfall, Angel Falls, som upptäktes så sent som 1934. Här finns även enorma storstäder och små fiskebyar. 20 miljoner människor, fattiga och stenrika.

Här fanns ett livligt och utvecklat indiansamhälle långt före Kolumbus gjorde entré. Spanjorerna gjorde indianerna till slavar och behövde aldrig importera negrer från Afrika. Några rasproblem finns därför inte, vilket är en stor skillnad i förhållande till Västindien. Efter flere års revolutioner gjorde sig Venezuela slutligen fritt från Spanien år 1811. Den store folkhjälten från dessa tider är naturligtvis Simon Bolivar, vars staty påträffas i de flesta städerna. Han har även gett namnet till landets valuta, bolívaren, vanligen kallad bara B ("bii").

Ännu i början av 1980 talet var Venezuela ett dyrt land för utlänningar, men efter det att priset på olja rasade och bolivaren devalverades blev landet billigt för besökare. Venezuela är faktiskt Sydamerikas rikaste land mätt i medelinkomst. Landet har stora naturrikedomar; förutom olja även järnmalm, bauxit, kol, diamanter, silver och guld. Den största exportartikeln efter olja är aluminium. Här finns även stora utvecklingsförutsättningar: endast 5% av den odlingsbara jorden är bebrukad och landet har enorma outnyttjade skogstillgångar.

En stor skillnad ur seglarsynpunkt mellan Antillerna och Venezuela är att människorna här i Venezuelas skärgård inte verkar vara medvetna om att seglare spenderar en hel del pengar. Man är således inte uppfattad som en inkomstkälla och följaktligen är de kontakter man knyter snarare sociala och spontana än kommersiella. Det innebär å andra sidan även, att man inte skall vänta sig att finna någon service för båtfarare utanför de få marinor, som finns på fastlandet. Och några boat boys eller andra liknande "företagare" behöver man inte bekymra sig för här. Man skall heller inte vänta sig, att fiskarna skall komma och erbjuda fisk. Vill man köpa fisk måste man i regel själv ta initiativet. Överhuvudtaget är Venezuela helt olikt Antillerna beträffande språk, seder och bruk, väder, landskap - allt. Och det är till största del en positiv olikhet.

Här finns väldigt få seglare. Vi kunde ibland tillbringa dagar utan att se andra båtar än fiskare. Bareboat charter verkar inte existera alls ute på öarna fast i synnerhet Los Roques arkipelagen skulle vara ett magnifikt ställe för detta. De lokala båtar vi träffade var i allmänhet enorma motorbåtar i flere våningar, som på några timmar kan nå de yttre skären från marinorna i de stora städerna. En orsak till att inte flere utländska seglare hittat hit är naturligtvis att det är jobbigt att ta sig tillbaka till Antillerna. Flere hundra mil mot strömmar och passadvindar inspirerar inte. De flesta som kommer hit är förmodligen på väg vidare västerut, mot Panama, eller amerikaner som sedan tar nordlig kurs hemåt via Puerto Rico. Det finns emellertid förutom de yttre förhållandena åtminstone två goda orsaker till att segla i Venezuela. Arbetskraften är billig om man vill ha underhåll eller reparationer utförda och Venezuela ligger utanför orkanområdet. Efter Brets framfart år 1993 kanske någon dock tvekar över det sistnämnda påståendet. Faktum är dock att Bret inte utvecklades till en fullvuxen orkan. Orsaken till att hundratals människor omkom i Venezuela under Brets framfart var att de kraftiga regnen underminerade lergrunderna i ruckelbyar på sluttningarna utanför några större samhällen, med ras som följd.

Den fråga som ständigt möter mig därhemma när det blir fråga om Venezuela är om jag inte är rädd för pirater och knarksmugglare. Såvitt jag vet är emellertid dessa företeelser inte ett problem i Venezuela. Antagligen har Colombia monopol på sånt. Folk som seglar nära Colombias kust måste däremot vara från vettet. Chansen att överleva där lär vara minimal. Venezuelas kustlinje nära Colombia är dessutom så otillgänglig att den inte inbjuder till utforskning. Jag har för mig att riskerna att stöta på smugglare i Venezuela är obefintliga. För att hindra knarklangarna att få fotfäste på öarna har militären även etablerat närvaro på de flesta. Formen för denna närvaro varierar från ett par tre kustbevakare på Las Aves till flottbas med flygfält på Blanquilla.

Tjuveri är naturligtvis ett problem på fastlandet, som i hela Sydamerika. Utanför större samhällen vid kusten räcker det inte med att man låser dingen med kätting till båten. Den måste lyftas upp på däck till natten. Ute i skären, där vi höll till, hade man absolut inte detta slags bekymmer.

top

4. ISLA MARGARITA

Vi stannade ett par dagar till i Los Testigos. Andra dagen flyttade vi ankringsplats till en fin beach vid ön Testigo Pequeno. Där blåste det hårt och därför besvärade värmen inte alls så som på föregående ställe. Vindgeneratorn jobbade stenhårt och nålen i voltmätaren stod konstant mellan 13,5 och 14. Fiskarna hade två provisoriska hyddor på stranden, som de då och då besökte i sina piråger. När de passerade vinkade de glatt, men kom aldrig fram till oss. En gång körde Guardacosta förbi, men även de lämnade oss ifred. Man kan aldrig ta fel på militärbåtar. De är de enda där manskapet alltid bär flytvästar. De röda västarna syns lång väg. Av någon anledning har dock befälhavaren aldrig flytväst. Kanske han är den enda som kan simma.

För fulla segel styr vi mot Isla Margarita, cirka 50 mil längre mot sydväst. Även nu måste vi kompensera nästan 10 grader för att motverka avdriften. Nordvästströmmen är fortfarande stark (strömmen får sitt namn av den riktning dit den är på väg, medan vinden är döpt enligt den riktning varifrån den blåser - virta vie, tuuli tuo, som det sägs på finska). Vattnen i Venezuela är fiskrika, vilket vi skulle få många bevis på under färden. I Antillerna fick vi några gånger barracudor, som vi aldrig vågade äta även om de lär vara läckra. Endel innehåller nämligen giftet ciguatera. I allmänhet fick vi emellertid ingen fisk och slutligen struntade vi att ha släpa på något drag. Denhär sommaren skulle dock bli annorlunda. Strax efter avfärden från Testigos drar vi upp en dolphin dorado (även kallad mahi mahi men absolut ingen delfin), som rensas och åker i kylen. Inom ett par timmar får vi fyra napp till, av vilka två verkar höra till fiskar av ansenlig storlek. Alla sliter sig emellertid och vi förlorar två bläckfiskdrag inköpta på Guadeloupe föregående år. En stund senare kör vi in i en armada av trålare, men klarar oss undan utan bekymmer. Vid middag siktas ögruppen Los Frailes och något senare de högsta topparna av Isla Margarita, som reser sig 1.100 meter över havet. Vårt mål är den lilla staden Pampatar, där vi småningom ankrar på fyra meters djup i en något sånär skyddad vik. Här ligger endast två andra segelbåtar. Knappt har vi hunnit ankra innan Manuel Galves klättrar ombord.

I enlighet med cruising guidens anvisningar försökte jag omedelbart vid framkomsten kontakta Island Yacht Services med VHF för att få hjälp med inklareringen. Den lär vara så besvärlig att man skall undvika att själv försöka. Jag fick inget svar på mina anrop och nyss anlända Manuel förklarade att han tagit hand om IYS jobb. Manuel talar faktiskt engelska och kan till och med några ord svenska! Han förklarade att han både kan klarera in oss och ut oss ur Venezuela på en och samma gång. Villkoret för utklarering var att vi därefter måste färdas i riktning mot Bonaire, västerut. You must not turn back!

Manuel förklarar för oss att en skatt på 10.000 B införts från årets början och att denna skatt har förorsakat ett kraftigt bortfall av seglare till Isla Margarita. Med övriga avgifter steg klareringsbeloppet till nästa 21.000 B, vilket enligt den oförmånliga kurs vi då växlade till motsvarar nästan 1.000 mark (ca 1.500 SEK). Dessutom tog Manuel 60 dollar som arvode för sina tjänster. 1.300 mark är det högsta pris jag någonsin betalat för klareringar. Inte ens i Turkiet kommer man i närheten av detta belopp. Manuel gjorde sig en god förtjänst även på valutaväxlingen, hela 50 dollar skulle vi senare erfara.

I övrigt var priserna fenomenalt låga. Bussen in till storstaden Porlamar kostade 50 penni (74 öre) per person, ett kilo inre filé 25 mark (37 SEK), inre filé på restaurang 25 mark per portion, bensin 50 penni litern osv. Före vår avgång tankade vi diesel för 15 penni (22 öre) litern! 1000 liter, som hemma i Finland kostar ungefär 2.000 mark kostade således i Venezuela 150 mark. Och Finland har ändå Europas billigaste diesel för båtbruk. Våra tankar rymmer 1.100 liter.

Isla Margarita är den största av Venezuelas öar, och den mest betydande. Öns attraktion är dess tullfrihet. Vi blev kvar i Pampatar en vecka och fyllde båten med proviant. Inköpen gjordes i den stora staden Porlamar några kilometer längre bort. Jag förföll även till att köpa en ny hårdbottnad 10 fots Caribé dinge för 1.250 dollar. Dessutom köpte jag en Garmin 75 GPS navigator, som dock kostade ungefär lika mycket som hemma. Sista dagen då allt jobb var undanstökat blev det fel på främre WC. Skit överallt, även i kölsvinet! Felsökningen och bytet av diverse delar tog 4 timmar.

Efter en vecka i Pampatar lättar vi ankar och seglar motsols runt Margarita till staden Juan Griego på norra sidan. Vattnet i viken är alldeles brunt, förmodligen beroende på lerbotten. Vi ankrar utanför bränslebryggan och hoppas få påfyllning av vattentankarna nästa morgon. Det har vi inte haft tillfälle till sedan Grenada. På kvällen grillar vi inre file och äter vitlökspotatis.

Nästa morgon får vi påfyllning av vatten och passar på att få allt smutsbyke tvättat på en lavanderia i stan. Dethär är det sista ordnade samhället vi besöker på några veckor. Ute på öarna dit vi är på väg finns ingen service. Vi får även besök av några kustbevakare, som fördröjer vår avfärd med att granska våra papper under en timmes tid. De slår sig ner i salongen och beställer coca cola och ser inte ut att ha särskilt skyndsamt. Vi hablar med parlör i hand och den av dem som är högre i rang roar sig med att bilda finska meningar med hjälp av Espanôl - Finlandés lexikon. Något försenade kommer vi slutligen iväg och plattlänsar västerut längs Margaritas nordkust. Utanför fiskeläget Robledar på västkusten ankrar vi på knappt tre meters djup. Ekolodet visar 17 meter. Det måste bero på det grumliga vattnet. Lerbotten igen.

top

5. ISLA TORTUGA

Från Robledar hade vi som avsikt att segla till ön Blanquilla, som ligger mer eller mindre rakt norrut. På grund av styv nordostlig kuling och grov sjö ur samma riktning blev det så blött i sittbrunnen, att jag gick med på familjens begäran om att ändra färdplan. Vi vände därför stäven ungefär 90 grader västerut och satte kurs på ön Tortuga i stället. Småningom fick vi uppleva den andra ytterligheten. Vinden mojnade nästan helt. På grund av de rätt akterifrån upphinnande dyningarna och nästan stilltje upplevde vi en rullande platt läns. Bommarnas smällande kunde ellimineras genom hårda preventersurrningar, men genuan måste tas in, den gjorde ingen nytta, inte ens spirad. Dessa plattlänsar skulle vi få uppleva ännu många gånger, men oftast dock tillsammans med mera vind. På grund av att avståndet till Tortuga är 52 sjömil blev vi tvugna att använda motor nästan hela vägen för att hinna fram medan det var ljust. Medan autopiloten gjorde jobbet drog vi i rask takt upp sex stycken makrillar. Det var mer än sammanlagt under de två föregående somrarna i Antillerna. Vi fick även en stor baddare av något slag på kroken. Den hoppade högt i luften innan den slet sig. Vi kom aldrig underfund med vad det var för en sort.

Vid Isla Tortuga stannade vi ett par dagar ankrade vid Playa Caldera, en fantastisk, flere kilometer lång sandstrand. Här lyckades jag till och med mobilisera energi för ett par morgonlänkar. Förutom några fiskebåtar såg vi bara ett par andra segel- och motorbåtar. Innanför sandstranden finns ett område där några små flygplan landar och startar då och då. Något flygfält i egentlig mening är det inte frågan om. På helgerna kommer folk från fastlandet flygande hit för att uppleva plageliv. Flygarna roade sig ibland med att flyga ett lågt varv över oss så att vi nästan var ängsliga att de skulle krascha i masttoppen. Enligt Don M. Street Jr. händer det på lördag eftermiddagarna då piloterna stärkt sig med rom, att de börjar tävla i lågflygning. Det lär finnas ett cessnavrak på ön som minne från en sådan övning. Ön anses enligt cruising guiden sakna fast befolkning. Något slags by är dock uppförd nära stranden. Det består av hopplösa ruckel byggda av korrugerad plåt och diverse träbitar. Antagligen fungerar de som tillfälliga bostäder för fiskarna. Vid Playa Caldera kunde vi med hjälp av vår nya GPS konstatera, att avståndet från vår ankringsplats till NJK’s Björkholmen vid Drumsö i Helsingfors var 4.839 distansminuter, d.v.s. 8.962 kilometer. Fast vi tyckte att vi var rätt lång borta hemifrån var vi således inte ens halvvägs till andra sidan jorden, sett från Finland, Nya Zeeland.

Från Playa Caldera flyttade vi efter några dagar till Cayo Herradura, en ö på Tortugas nordvästra sida. Härifrån skulle vi nästa dags eftermiddag ta kurs mot Los Roches för en cirka 100 sjömils nattsegling vidare mot nordväst. På vägen fick vi i rask takt några makrillar, som vi omedelbart tillredde och slukade efter ankringen. Vid Cayo Herradura låg ett tiotal fiskebåtar för ankar och innan vi åkte vidare anlände även två segelbåtar. Vi förmodade att även de hade för avsikt att segla till Los Roches.

Sent på eftermiddagen den 22 juni lättade vi ankar och satte kurs mot Los Roches, vårt på förhand kanske mest emotsedda mål detta år. I motsats till under färden från Grenada till Testigos visade nauticalen att det skulle vara fullmåne. De senaste dagarna hade det dock varit mulet, så någon garanti för en ljus natt kunde vi inte få.

top

6. STÄMNING I LOS ROCHES

Vid starten från Cayo Herradura är vår segelsättning stor, mesan och mesan stagsegel, vilket på grund av den förmodade vindriktningen borde vara idealisk. Till en början använder vi dessutom motor i ett par timmar, dels för att kyla ner kyl och frys och dels för att försäkra oss om att autopiloten skall fungera oklanderligt. Vi har haft vissa problem med den. I kväll fungerar autopiloten perfekt i två timmar efter det att vi stängt av motorn. Sen tappar den plötsligt koncepten och ger upp i den höga sidodyningen. Handstyrning tar vid. Vindrodret har inte fått service på två år och får vara ifred. Vädret är för det mesta mulet, men under nattens lopp får vi då och då njuta av fullmåne. En gång skymtas ljusen av ett fraktfartyg på väg västerut. Vid midnatt ser jag ljusen av två mindre båtar akterom oss. Vi har seglat utan ljus och jag tänder därför våra lanternor för att informera om vår existens. Konstigt nog försvinner de andra ljusen omedelbart då jag tänt våra. Jag undrar om de är smugglare, som vi skrämt med vår närvaro. Man kan ju inte undgå att vara en smula orolig för allt misstänkt här utanför Sydamerikas kust. Jag får emellertid inga fler observationer av dem under färden. Till min förvåning får vi vinden in för om tvärs och tar därför ner stagseglet. Trots det gör vi över sju knop och vid ettiden minskar jag på genuan för att inte riskera att anlända till Los Roches innan det ljusnar. Farten minskar till cirka tre knop, vilket medför kraftiga rullningar i sidled på grund av att dyningarna kommer in tvärs. Jag trivs dock till rors och sitter uppe hela natten. Klockan sex på morgonen siktas Los Roches och vid åttatiden går vi in genom öppningen vid Boca Sebastopol. Det är ganska spännande att försöka eye ball navigera rätt bland reven.

Försiktigt kör vi för motor upp längs det mellersta revet. Omgivningarna är absolut fantastiska. Dethär är till och med bättre än Tobago Cays med sina Tskjortförsäljare tänker jag för mig själv. En mängd delfiner omringar oss och de hoppar högt över vattenytan som för att hälsa oss välkomna. Vi ankrar rätt nära inloppet på tio meters djup i lä av ön Buchiyaco. Utanför revet går det grov sjö, medan Scorpio i obetydliga krusningar står stilla som på ett parkettgolv. Inga andra båtar i sikte, vi är i splendid isolation. Solen värmer, nattens uppskjutna trötthet är för en stund bortglömd. Det är tid för morgonmål, bacon med ägg och en iskall öl. Livet ler - vad mer kan man begära?

Utsövda efter tretton timmars sömn i absolut vågrätt läge fortsätter vi dagen därpå längre in i Los Roches arkipelagen. Jag kan inte påminna mig något natursceneri, som skulle överträffa denna omgivning. En molnfri dag på en alptopp 3.500 meter över havet kunde konkurrera, men förlora. Jämförelsen är svår. Nästan ljudlöst forsar vi fram mellan reven i sju knop med enbart genua. Vattenytan har endast små krusningar trots att det blåser 15-20 knop. Det är otroligt vackert och eyeball navigerandet faktiskt en barnlek - så länge solen inte är skymd av moln. Reven och övriga grunda ställen, shoals, upptäcks lätt, åtminstone då man vet var och hur de skall sökas. På vägen drar vi igen upp några makrillar. Vi ser inga andra segelbåtar, endast några stora motorbåtar. De har kört över på några timmar från fastlandet 100 sjömil söderut.

Los Roches är en ca 600 km2 (25 x 25) stor korallbeströdd arkipelag som består av ett 60 tal små öar, i skydd av långa rev i söder och i öster. Endast ett tjugotal av öarna har namn och med undantag av huvudön El Grand Roque, som är ca 60 meter hög når de högst 3-5 meter över havet. Los Roches ligger i passadvindsbältet och vindstyrkan varierar enligt Don M. Street Jr mellan "blowing hard" och "blowing harder". Barriärrevet bryter emellertid atlantdyningen och vågorna så att det på insidan är bara krusningar på ytan.

Endel av nöjet med Los Roches är att stället är dåligt kartlagt men att det ändå är relativt lätt att ta sig till ensliga ankringsplatser. Man har nästan känslan av att vara en stor upptäcktsresande. Ungefär hälften av området är dessutom helt okartlagt. Eftersom Los Roches ligger på endast en nattseglats avstånd från Caracas skulle man kunna tro att området är fullt av venezuelanska båtar. Så är emellertid märkligt nog inte fallet. Kanske det beror på att sjögången under överfarten är ganska grov. Los Roches är en nationalpark och man måste följa vissa restriktioner. Ankring är ställvis förbjuden. För vår närvaro måste vi betala en liten avgift till parkmyndigheterna.

I Los Roches upplevdes resans tråkigaste händelse. Den hade inget att göra med sjögång utan med myndigheterna. På El Grand Roque besökte jag Guardia Nacional för att visa min zarpa, dvs klareringspappren som angav att jag klarerat ut till Bonaire. Militärerna var mycket vänliga och meddelade på min fråga att det var helt i sin ordning om vi ville stanna i Los Roches ett par veckor. Streets Cruising Guide säger, att man även skall anmäla sig hos hamnkaptenen El Capitan Puerto. Enligt nationalgardisten var detta dock onödigt. Alltså fortsatte vi vidare till ögruppen Francisquies i närheten. Nästa dag, på midsommardagens eftermiddag, då vi låg för ankar med flaggspelet över topp såg jag en liten aktersparkarbåt med två poliser och en spinkig karl i brun uniform närma sig oss …

På dålig engelska ombads vi uppvisa våra papper. Efter en snabb blick på handlingarna följde ett flöde av blandad spanska och engelska, orden big problem. Med hjälp av min spansk-engelska parlör lyckades jag förstå, att vi var illegalt i landet. Vi hade klarerat ut från Margarita till Bonaire redan för mer än 10 dagar sedan. Hur kom det sig att vi fortfarande var i Venezuela? Vad har vi sysslat med? Vi är nu tvugna att omedelbart avgå till Bonaire. Dessutom måste vi straffas med penalty. Jag försökte försvara mig med att Guardia Nacional gett tillstånd för oss att vistas här. Killen i den bruna uniformen, som var i 25 års åldern brusade då upp och sade att här i Los Roches är det han, hamnkaptenen, som bestämmer om sjöfarten och ingen annan. Jag började inse, att hans stolthet fått en törn.

Efter en timmes dividerande började hamnkaptenen fylla i ett papper och jag slog i parlören upp ordet Demanda i rubriken på blanketten - stämning! För min inre syn såg jag mig redan i bojor på väg till fastlandet. Hamnkaptenen överlämnade stämningen till mig och befallde mig att anmäla mig för honom klockan 8 på morgonen nästa dag, en söndag. Det hjälpte föga att jag protesterade att vi i såfall måste starta från Francisquies vid sextiden då det ännu var så mörkt, att utnavigeringen från ankringsplatsen mellan reven skulle vara farlig.

Under kvällen förberedde jag mig som inför en rättegång. Jag skrev en inlaga med mina synpunkter och motiveringar på engelska med de strategiska orden även på spanska. Som referenslitteratur använde jag Doyles Cruising Guide och vår loggbok. Visserligen är det en allmänt vedertagen uppfattning om att jurister inte skall driva sin egen sak, eftersom man inte kan bedöma den objektivt, men här gavs ju inga alternativ. Be prepared!

Prick klockan åtta nästa morgon anmälde jag mig för hamnkaptenen i hans äggliknande iglo på El Grand Roque. Bakom skrivbordet stod hans obäddade säng. Till min förvåning rev karln genast stämningen itu och frågade om det alltså var två veckor vi ville stanna i Los Roches. Därefter skrev han ut en zarpa för två veckor och debiterade en anspråkslös avgift på 1.000 B, ca 35 mk. Enligt zarpan hade vi till och med rätt att besöka Las Aves, nästa ögrupp på vägen till Bonaire. Plötsligt var alltså allt i sin ordning. Men han hade minsann visat vem som bestämde var skåpet skulle stå. Därefter tillbringade vi ytterligare ett tiotal dagar i Los Roches skärgård.

top

7. LAS AVES - FÅGELÖARNA

Las Aves är två separata ögrupper på ungefär 10 sjömils avstånd från varandra. Avståndet från Los Roches till den östligare gruppen, Aves Barlovento, är ungefär 35 sjömil och från den västligare, Aves Sotavento, är det 45 sjömil till Bonaire. Båda ögrupperna består av några få små öar med varsitt stora skyddande hästskorev på sin östra sida. Namnet Aves har öarna fått på grund av sina invånare, på långt håll syns moln av fåglar sväva ovanför.

Aves Barlovento är trots sina rev inte speciellt svårnavigerat. Vattnet är antingen mycket djupt eller mycket grundt. Kartläggningen är inexakt och endel grund är inte utmärkta. Om man hela tiden är uppmärksam, undviker att segla i dåliga belysningsförhållanden och undviker områden som ser grunda ut klarar man sig dock i regel bra. Aves Sotavento är besvärligare eftersom de grunda områden är vidsträcktare och outmärkta korallhuvuden finns här och där. Av någon anledning ligger där även på själva hästskorevet flere vrak, bland andra en gastanker och en Swan segelbåt, fast jag tycker att revet syns rätt bra på avstånd. Don M. Street Jr gissar att orsaken till att det finns så många vrak på Sotavento men få på Barlovento är att man misstagit Sotaventos fyr för fyren på Bonaire. Norr om Bonaire finns inga grund medan fyren på Aves Sotavento ligger på en av dess sydligaste öar sydväst om revet. Förmodligen har grundstötningarna skett på natten. Fyren på Aves Sotavento blinkar med 8,5 sekunders mellanrum och fyren på Bonaire var tionde sekund. Om man engång hamnar på revet är det omöjligt att komma därifrån eftersom dyningar och vind pressar på från ankomstriktningen.

I Aves Barlovento gick vi iland på Isla Sur med Tomas för en liten expedition. När vi paddlade bland mangroven kändes det nästan som att vara med i en tarzanfilm. På land hittade vi en massa eremitkrabbor i sina snäckskal. När krabborna växer söker de upp ett nytt, större skal. Skräddarsytt! De rör sig alltid med skalet som skydd. På Isla Sur finns enorma mangroveträd, som säkert är 20 meter höga och med rötter med 1 meters diameter. Jag hade tidigare trott, att mangrove bara fanns som buskar. När jag senare på dagen snorklade i närheten av båten såg jag min tillsvidare största barracuda, säkert minst lika lång som jag. Den var på bara några meters avstånd och jag höll i förskräckelsen på att svälja en massa vatten. Barracudan tittade mig en stund i ögonen och var sedan försvunnen. När jag simmade tillbaka till båten kunde jag inte låta bli att oroligt se mig över axeln då och då.

top

8. BONAIRE - FLAMINGO ISLAND

Överfarten till Bonaire sker i platt läns och allt ökande rullningar. Vår segelsättning är revad stor och mesan i "psalmbok", dvs bommarna åt olika håll, och ingen genua. Vinden är frisk och framfarten god. Då vi närmar oss Bonaire blir vi överkörda akterifrån av en smärre storm och sjön blir grov. Lyckligtvis kommer vi snart i sjölä av Bonaires södra udde och forsar fram på ett slätt hav med 10 knops hastighet i över 40 knops vind, fortfarande utan genua! Pojkarna jublar. Stormen hämtar med sig en kallfront och för första gången på tre år i Karibien klär vi oss i regnställ och varma kläder.

På väg mot huvudstaden Kralendijk ser vi de stora salthögarna och Trans World Radios skog av enorma 150 meter höga antenner. Den anses bilda världens starkaste sändare. TWR eller på spanska Radio Mundial är en multilingvistisk religiös station, som lär höras nästan överallt i världen. Vi har den senaste tiden lyssnat på deras nyheter klockan åtta eftersom de har en lokal väderleksrapport. Efter Los Roches har vi inte mera fått upp The Big RA (Radio Antilles på Montserrat, som har de bästa rapporterna) på vår vanliga radio, antagligen störs den av TWR. På kusten söder om Kralendijk ser vi även obeliskerna, som byggts som sjömärken för forna tiders navigatörer. Över vårt huvud dundrar en KLM Boeing 747, som går ner för landning på Flamingo Airport.

Vi går in i Harbour Village Marina där vi blir väl emottagna. Hamnkaptenen Carlos ringer till tullen, som kommer upp från staden med bil för att ta hand om oss. Tullaren är ytterst vänlig och formaliteterna få. Han talar utmärkt engelska och önskar oss välkommen till Bonaire. Han förstår att vi är trötta efter seglatsen och tycker att jag kan vänta till nästa dag med att anmäla mig till immigration på polisstationen. Min tanke går till hamnkaptenen på El Grand Roque, vilken skillnad på bemötandet!

På Bonaire stannade vi i detta skede i en vecka. Efter några dagar i marinan lade vi oss för ankar utanför Kralendijk. Ankring är förbjuden på alla andra ställen i Bonaire. Vi hyrde bil för ett par dagar och körde runt ön, som har endel intressanta sevärdheter, bl.a slavhyddorna i Red Slave och White Slave, saltfälten, indianska grottmålningar och - naturligtvis - flamingokolonierna.

Bonaire upptäcktes år 1499 av Amerigo Vespucci. Ön har sedan dess lytt under såväl spanska som holländska och brittiska herrar. Ett tag var den till och med uthyrd till en krets köpmän i New York. Idag är den en charmig liten ö med drygt 11.500 innevånare. Trots det ringa antalet har ön faktiskt näst största befolkningen av de fem öarna i Holländska Antillerna. Officiella språk är holländska och papiamento, en blandning av spanska, holländska, portugisiska och afrikanska. Dessutom talar man allmänt engelska och spanska. Verkliga lingvister alltså. Kralendijks centrum är nybyggt, prydligt och färggrannt. Öns absoluta attraktion är scuba dykning och hela dess vattenområde är en nationalpark där bl.a ankring är helt förbjuden. Enda ankringsplatsen är en ca en sjömil lång remsa utanför Kralendijk (med uselt fäste för ankaret). Största delen av turisterna är dykare och här finns ett flertal s.k. dive shops dvs företag som sysslar med dykningsbusiness i alla former. Bilarnas registerskyltar är försedda med texten "Bonaire - Divers Paradise".

Förutom turismen är saltproduktion en stor näringsgren. Förr i världen, då det fanns tillgång till slavar som arbetskraft var saltproduktionen för en tid öns enda verksamhet. Ön ägdes från år 1816 av den holländska regeringen, invandrare ägde inte tillträde. Folk som bodde på Bonaire var därför antingen regeringstjänstemän eller slavar. Då slaveriet förbjöds år 1863 blev saltindustrin olönsam varför produktionen lades ner. Numera har saltproduktionen återupptagits med mekaniserade anläggningar. Saltfälten med sina bländvita salthögar är kännetecknande vyer på ön. Saltet kallas för solar salt. Vattnet drivs av vindar och tidvatten in i Pekelmeer (saltsjön), där det pumpas till luftningsbassänger. Saltet i varje bassäng skördas ungefär en gång per år med specialredskap.

Företaget Antilles International Salt Co har gjort en god gärning för att skydda den ljusröda flamingon, som för några decennier sedan var utrotningshotad. Då saltproduktionen återupptogs fanns det endast ungefär 1.500 exemplar på ön. Bland saltfälten upprättade man en avskild fristad för dessa fåglar och deras antal lär för närvarande uppgå till 15.000. I hela världen finns det endast fyra ställen där denna flamingo häckar, Bahamas, Yucatan halvön, Galapagos och Bonaire. Flamingon är Bonaires symbol och den finns avbildad t.ex som stenpartier i trottoarerna och i immigrationens stämplar i passen. På Bonaire kallas flamingon för Chogógo efter dess läte. Här finns över 190 fågelarter, bl.a papegojorna prikitchi och lora, fregattfåglar, hägrar, pelikaner och ankor.

Levnadsstandarden i Holländska Antillerna är Västindiens högsta och Bonaire är säkert en av Karibiens dyraste orter. I Venezuela kostade en öl ca 1,25 mk och på Bonaire ca 5,50 mk. I detta skede av vår resa var jag liksom under tidigare år sysselsatt med att fundera ut var Scorpio skulle lämnas för nästa vinter. Vi hade nu en månad kvar till returen hem. Alternativen var marinan i Bonaire, upptagning i Curacao Dry Dock eller retur till Grenada. Sistnämnda alternativ skulle ha förutsatt motorering i stilltjen längs Venezuelas kust ända till Trinidad och inneburit motorkörande med 50 sjömils dagsetapper, vilket inte lockade. På Bonaire finns det inga möjligheter till upptagning och jag beslöt segla till Curacao för att kolla upp Curacao Dry Dock och andra eventuella alternativ där. Amerikanen Bob på Gypsy rekommenderade CDD och på hans inrådan hade jag redan talat med dem per telefon. De hade lediga platser, men priserna var rätt höga. Jag hoppades kunna pruta om jag besökte dem personligen. Den 15 juli länsade vi därför vidare västerut mot Curacao.

top

9. CURACAO

Spanish Water på Curacao är en vidsträckt skyddad vik eller snarare insjö förenad med havet via ett smalt men djupt sund. Vattnet är grumligt och ställvis mycket grunt. Vi kom aldrig underfund med om grumligheten beror på föroreningar eller naturen själv, dvs lera och humus mm. Längs med stränderna är området rätt kraftigt bebyggt och flere stora bränslecisterner förfular omgivningen. Det finns av förståeliga skäl massor av båtar, någon större sjögång kan aldrig uppstå här.

I Spanish Water finns ett sympatiskt ställe kallat Sarifundy’s Marina. Någon marina i den bemärkelsen att där skulle finnas kajplatser är det inte. Men all annan tänkbar hjälp, som långseglare behöver står till förfogande. Dessutom är det ett trevligt ställe att träffa andra seglare på. Här finns Tv, book swap, kalla drycker, snacks, telefon, fax mm, mm. Vill man ha en öl eller något annat är det bara att servera sig själv och skriva upp namnet och artikeln man tog på en lista. Något dylikt har vi inte upplevt sedan baren på Anegada i Brittiska Jungfruöarna sommaren 1992. De har även ett begränsat förråd av reservdelar och kan vid behov beställa det mesta.

Dagen efter ankomsten åkte vi buss in till huvudstaden Willemstad för att klarera in hos Immigration på polisstationen. Efter de snabba och gemytliga procedurerna på Bonaire var myndigheterna på Curacao en besvikelse. Trots att vi var de enda "kunderna" tog det över en timme innan vi var klara. Det var lördag och vi hade antagligen oturen att råka ut för en vikarie. Tanten var alldeles tydligt ovan och använde ideligen luntlappar och avlägsnade sig för långa stunder. Samma blankett som jag på Bonaire klarat av på fem minuter tog här en timme. Vi fick dessutom uppbehållstillstånd för bara två veckor. Det lär vara standard procedure och därefter kan man få extension (vilket skulle kräva ny resa till Willemstad och mera blanketter).

Jämfört med lilla Bonaire har Curacao en mera kontinental atmosfär med brusande storstadstrafik och industrier runt det stora hamnområdet. Här finns cirka 150.000 innevånare. Ön utvecklades huvudsakligen som en bunkrings- och raffineringshamn för Venezuela innan Venezuela började uppföra egna anläggningar. Fortfarande förser Curacao resten av världen med stora mängder av olja. I oljeindustrins kölvatten har en mängd andra industrier framgångsrikt etablerat sig. Bland annat finns här Amstels bryggerier, som uteslutende använder havsvatten vid öltillverkningen. Willemstad är ett intressant område. Mitt genom staden går inloppet till hamnområdet som breder ut sig som en insjö på insidan, i stil med Spanish Water där vi ankrat. Över inloppet går två broar, som förbinder stadsdelarna Punda och Otrobanda. Den gamla är en otrolig flytande svängbro från 1880 talet, som heter Queen Emma Bridge (eller egentligen Konigin Emma Brug) och numera är avsedd endast för fotgängare. Den nya bron Queen Juliana Bridge är en enorm 62 meter hög aluminiumbåge. Curacaos landmärke lär ha tagit 14 år och 15 byggarliv att tillverka.

En dag hyrde vi bil av Sarifundy’s och körde till Curacao Dry Dock för att ta reda på om detta var rätta stället att lämna Scorpio på för en längre tid. Det är ett stort varv för kommersiella fartyg, men de har en avdelning även för segelbåtar. Stället verkade effektivt och väl bevakat. Omgivningarna var emellertid ej särskilt ibjudande att tillbringa de sista dagarna före hemresan på. Storstadshamn. Dessutom var det väldigt dyrt. Därefter besökte vi Nederex, ett mindre företag som även sysslade med båtförvaring. Priserna var bara en bråkdel av CDD’s, men övervakningen verkade obefintlig. De var emellertid fullbokade. På vägen tillbaka till Sarifundy’s passade vi på att besöka supermarket Centrum, som var enorm och hade ett utomordentligt urval. Särskilt köttdiskarna imponerade och priserna var något billigare än på Bonaire.

Willemstad är residensplats för guvernören för autonoma Holländska Antillerna, Han utses av Hollands drottning och representerar kronan. Curacao är även säte för autonomins lagstiftande organ, kallat Staten, och dess regering. Alla fem öar har dessutom sina egna lagstiftande och verkställande organ för lokala frågor. Öarna var tidigare sex till antalet, men Aruba bröt sig ur år 1986.

Till slut beslöt jag mig för att återvända till Bonaire för att lämna Scorpio i Harbour Village Marina. Det skulle säkert ha varit nyttigt för båten att tas upp i Curacao på land för torkning efter att ha legat i vattnet flera år, men det skulle ha krävts en hel del åtgärder för att arrangera och övervaka sandblästring med mera innan vi hade kunnat lämna Curacao. För effektiv torkning av skrovet borde all bottenfärg tas bort, men jag var litet orolig att lämna varvet fria händer. Dessa saker var inte lätta att ordna i en hast på ett så stort ställe som Willemstad. Dessutom tilltalade det inte att tillbringa ytterligare tre veckor här jämfört med att återvända till idylliska Bonaire.

top

10. TILLBAKA TILL BONAIRE

På grund av de rådande starka ostliga motvindarna på returen till Bonaire hade vi planerat att starta vid midnatt. Vindarna verkar nu vara svagast nattetid. Eftersom det var fullmåne räknade vi med att ha tillräkligt bra belysning för att navigera ut genom det smala sundet som förbinder Spanish Water med öppna havet. Tyvärr blev dock natten molnig och vi kom iväg först vid sextiden i gryningen. Vågorna var inte riktigt så stora som jag befarat och vi nådde Bonaire nio timmar senare efter en dräglig motorseglats. Efter ankring på samma ställe där vi senast legat besöktes tullen och polisen för klareringarna. Procedurerna löpte gemytligt och blixtsnabbt. Efter några öl på Karels grillades biffar ombord och vi kände oss som hemma igen.

Utanför Kralendijk förblev vi ankrade i två veckor. Någon cruising ground finns ju inte kring Bonaire. Om man vill segla blir det att komma tillbaka till samma ställe varje kväll. Vi trivdes emellertid bra där vi var och på detta sätt fick jag äntligen tid för en massa underhållsarbete, som alltid blir ogjort under dagar med långa seglatser. Att utföra reparationer på dessa breddgrader är alltid lika tidskrävande. Det är inte mycket man får gjort på en dag. Alltid är det någon del som saknas och som föranleder fotvandringar bland tänkbara och otänkbara butiker eller till andra seglares förråd. Eller så går något annat sönder som förut varit helt. Jag har alltid minst fem projekt på gång samtidigt. När jag stöter på patrull med ett av dem kan jag smidigt övergå till nästa i stället för att slå handskarna i disken.

I närheten av oss låg s/y Caribesque, en engelsk ketch med Gill och Barrie ombord. Vi kom överens om att de skulle ta hand om Scorpio medan vi åkte hem till Finland. De är ute på jordenruntfärd på obestämd tid. På Bonaire hade de varit redan ett halvt år och Barrie utförde diverse jobb för att tjäna pengar innan de beger sig till Stilla Havet. Malla tyckte som jag att de verkade pålitliga. Hon har varit misstänksam mot båtskötare ända sedan inbrottet på St Martin. Några dagar före hemresan flyttade vi in båten i marinan för att i lugn och ro städa upp och packa ner. Hemresan tog 30 timmar. Efter fem flygbyten och att sånär ha missat planet på Aruba var vi hemma igen. Rutten från Bonaire till Helsingfors gick via Curacao, Aruba, Puerto Rico och Frankfurt.

Årets seglatser med Scorpio är över. Denhär sesongen blev det betydligt färre sjömil i loggen än vanligt, endast 795. I gengäld fick vi vara med om många landbaserade upplevelser. Följande år styrdes kosan tillbaka till Europa, varvid vi loggade över 6.000 sjömil, men det är en annan historia.

top

 
·   CONTACT US ·   COPYRIGHTS  ·