FRÅN PALMSTRÄNDER TILL ISFLAK
över Nordatlanten

Innehåll (linkar till denna sida)
 
01. STORM I ANEGADAPASSAGEN
02. FRÅN ST MARTIN TILL HORTA
03. AZORERNA
04. FRÅN HORTA TILL FALMOUTH
05. EPILOG
Här finner Du sjökort över i berättelsen behandlade områden, från öst till väst:

1. Översikt (ej aktiv link)
2. Västindien (ej aktiv link)
3. Azorerna (ej aktiv link)
4. Nordeuropa
(ej aktiv link)

Dessa kartor öppnas i nya fönster, så Du kan låta dem öppna sig i bakgrunden medan Du läser. Stäng de nya fönstren då Du är klar.

1. Storm i Anegadapassagen

Ljuset är intensivt - under bråkdelen av en sekund. Så nära ett blixtnedslag har jag aldrig varit tidigare. Jag kan svära på att det luktar bränt i näsborrarna. Jag fattar inte hur vi ständigt kan undgå att träffas av blixtarna. Våra mäster är ju trots allt de enda föremålen som höjer sig över vattenytan.

Det är redan några timmar sedan vi lättade ankar utanför Necker Island och satte kurs över Anegadapassagen mot St Martin. Jag börjar inse, att det kommer att bli en alldeles speciellt lång natt. Christofer ser ganska olycklig ut där han sitter dyblöt utan att ha ändrat ställning under den sista timmen. Utom då han vikt sig dubbel inför nästa spyanfall. På övre kroppen har han en ordentlig regnrock, men på nedre enbart korta kalsonger. Redan tanken att börja anstränga sig med att dra på sig benkläder - för att inte tala om att gå under däck - får antagligen hans magsäck att göra volter. På sittbrunnens andra sida kurar Berndt ihop sig och får i någon mån skydd bakom vår sprayhood. Regnet piskar ursinnigt då molnen tömmer allt sitt innehåll över oss och vindmätarens nål har nått sitt yttersta läge - 60 knop, dvs nånstans kring 30 meter i sekunden. Det är nu ungefär tionde stormbyn på ett par timmar och den räcker antagligen ungefär tio till femton minuter som sina föregångare. Jag sitter och fixerar med oerhörd koncentration kompassen samtidigt som jag håller högra handen på rattlåset, färdig att skruva upp det om vindrodret skulle ge upp kampen mot elementen. Det är mycket mörkt, men besättningens ansikten speglas i kompassljusets sken. På grund av att ljuset är rött ser minerna tack och lov inte så bleka ut.

Jag har ologiskt nog dåligt samvete över att ha försatt Berndt och Christofer i denna situation. Ologiskt därför, att jag inte rimligen kan påstås ha varit beredd på slikt väder. Under mina många tidigare seglatser i Karibien har jag aldrig upplevt något liknande. Emellertid är det idag den första juni, alltså orkansäsongens första dag så teoretiskt sett skulle jag väl kunna anses vara förvarnad. Vad vi upplever för tillfället är emellertid inte en orkan utan en lång rad av tropiska åskväder. De följer på varandra som pärlorna på ett band och vindstyrkan når ibland upp över orkangränsen 65 knop. Vattenmängderna som dundrar ner över oss är enorma. Efter varje attack får vi pusta ut i en halv eller i bästa fall till och med i en hel timme. När nästa anfall kommer kan vi se det närma sig på avstånd. Jag drar ner huvudet mellan axlarna och gör symboliskt korstecknet.

Vinden och med dem ovädren kommer från öster och därmed har vi nästan rak motvind. Vi motorseglar med enbart revad stor. Vindrodret håller oss på förbluffande säker kurs, det fungerar bättre ju hårdare det blåser. Sjön är mycket grov och skruvande. Anegadapassagen är känd för sina extrema förhållanden ända sedan européerna började röra sig här på 1500 talet. I boken Två år förom masten berättar R.H. Dana på ett medryckande sätt om sin seglats på 1840 talet som matros på briggen Pilgrim, tur och retur från Boston till Kalifornien. I ett avsnitt beskriver han ett åskväder på det ställe vi nu befinner oss, "where the very next flash may tear the ship in two or set her on fire; or the blast of a hurricane may take the masts out of the ship".

När dagen äntligen gryr försvinner ovädren och stämningen lättar betydligt. Sjön går fortfarande grov och det är mulet, men regnvädren har försvunnit och vindarna minskat till 20 knop. Konversationen ombord återupptas och Christofer rör på sig första gången på tolv timmar. Det är säker skönt att äntligen kunna byta till torra kalsonger. Jag skämtar, att man nu minsann kan se vad som är fram och bak på dem. Till besättningens heder måste jag emellertid säga, att inte ett beklagande ord hördes under hela etappen.

Christofer och Berndt har i praktiken aldrig seglat tidigare. De har givetvis varit ombord på en segelbåt några timmar i vackert väder med land i sikte och erfaren besättning ombord. Nu är vi emellertid på en etthundra mils transportsegling från Jungfruöarna till Philipsburg på St Martin i Holländska Antillerna. Där skall vi plocka upp min hustru Malla och yngsta son Tomas för att sedan segla över Atlanten till England, en sträcka på ungefär 4.000 sjömil. Enda uppehållet på denna resa kommer att ske på Azorerna vilket betyder, att minst tre veckors oavbruten segling på allt nordligare breddgrader är förestående. Sammanlagt kommer resan till England, där Christofer och Berndt skall mönstra av, att i effektiv tid ta över trettio dygn i anspråk.

Denhär etappen mellan Jungfruöarna och St Martin kom sist och slutligen lämpligt. Värre än så kunde det väl inte bli? Gästbesättningen fick sitt elddop och kunde konstatera att även båten och dess utrustning klarade sig med heder. Efter detta skulle ju själva Atlantöverfarten bara vara en bagatell.

top

2. FRÅN ST MARTIN TILL HORTA

Efter det att vi några dagar senare klarat av proviantering och alla andra förberedelser klarerade vi ut ur Holländska Antillerna med destination Azorerna. Men i själva verket var första dagens etapp bara 12 sjömil. Vi ankrade vid den obebodda ön Ile Fourche i närheten av St Barts, den gamla svenskön. Där låg vi i ett par dygn för att jag i lugn och ro skulle kunna ägna mig åt förberedelse av navigation och andra planeringsfrågor.

Ur loggboken, första dygnet: "Klockan 11 den 8 juni hissar vi segel vid Ile Fourche och lättar ankar. Solen skiner och den ostsydostliga passaden är styv bris, 20 knop. Barometerståndet är 1022 mb. Vi skotar in nästan maximalt och trimmar in vindrodret på kursen 35°, magnetisk. Missvisningen 14°. Efter att ha passerat Anguilla blir vi tvungna, att ideligen väja för fiskebragder. Klockan 16.45 försvinner St Martin i horisonten. Platta Anguilla har försvunnit långt tidigare. Regnskurar. Radio Antilles väderrapport på AM 930 kHz innehåller inget utöver det vanliga. Klockan 18.30 får vi in YLE Radio Finland på 11.845 kHz och lyssnar på nyheter hemifrån. Europe, here we come! Vinden avtar till frisk bris 10-15 knop. För säkerhets skull tas ändå ett rev in på storen för natten. Halvmåne, stjärnor, spridda moln. Tillryggalagd distans under de första 12 timmarna är 70 sjömil, vilket är mer än beräknat medeltal. På natten får vi in väderleksrapporter från NMN Portsmouth (US Coast Guard) på 6501 kHz. Inget oväder i antågande."

Sannolikheten för att en oceanseglats skall utvecklas fördelaktigt ökar väsentligt om två förutsättningar uppfylls: att vara på rätt plats vid rätt årstid och att färdas i lämplig riktning, som inte nödvändigtvis är rakt mot målet. Det gäller att rätt kombinera vindar, strömmar och årstider. Det gäller också, att undvika vissa ställen under vissa årstider. Norra Atlanten är mellan ekvatorn och latituden N40, där Azorerna ligger, som en stor karusell, som roterar medsols. Både vindar och strömmar följer, på makronivå, detta cirkelmönster även om lokala förhållanden i begränsad utsträckning givetvis kan vara helhetsbilden otrogna. Om man följer de fördelaktiga vindsystemen och utnyttjar den extra skjuts, som tjänstvilliga strömningar kan erbjuda blir den seglade sträckan kanske längre än den skulle varit fågelvägen, men med största sannolikhet snabbare. Oberoende av var man startar på en atlantfärd skall man således sträva till att dra nytta av denna karusell.

Kortaste rutten från Västindien till Azorerna geografiskt sett är givetvis den så kallade storcirkelrutten. Risken för att råka ut för stiltje på denna kurs är emellertid stor under sommarmånaderna. Området antas ha fått namnet hästbredderna då conquistadorerna slängde sina döda hästar i sjön efter att ha kajkat omkring i stiltjebältet i veckotal. Därför är det en allmänt vedertagen strategi, att i början gå på en nordlig kurs med ostliga vindar tills vindarna blir västliga, vilket bör vara i höjd med fyrtionde breddgraden. Fördelen med denna taktik är dessutom att den för i närheten av Bermuda, vilket ger möjlighet till en vilopaus på den långa resan.

Jag har emellertid beslutat mig för att om möjligt skippa Bermuda. Att gå dit enbart för pausens skull skulle innebära en onödig omväg och tidsspill. Vårt mål var ju faktiskt mycket längre borta än i England. Även om vi med karibiska ögon kanske tyckte, att vi skulle vara så gott som hemma när vi nått England så skulle det ju faktiskt därefter dröja minst två veckor till innan vi nått Finland. En paus på Bermuda kunde vara trevlig, men jag satsade på att gå en snabbare väg om vädret tillät.

Loggboken, IV dygnet (11-12.6): "Vi håller 65º kurs. En magnifik haloring har bildats runt solen. Jag har hört att det betyder att dåligt väder är i antågande. Vindstyrkan har sjunkit till mindre än 10 knop. Hettan är ansträngande. Får ej in någon väderstation. Radio Finland informerar, att Mika Häkkinen avbrutit i senaste Grand Prix. Fantastisk natt, fullmåne, men tyvärr väldigt svaga vindar. Vår hastighet är ändå acceptabla 4-4,5 knop, beroende på att vi inte besväras av stoppande vågor. En harkenvagn i storen repareras provisoriskt. I gryningen kl 04.40 siktas en segelbåt för om tvärs styrbord. Jag får en pratstund med Tina på s/y Enigma, en 65 fotare från Sydafrika på väg, även hon, till Azorerna. Ombord finns även ägaren, en karl vars namn jag ej uppfattar. Seglad distans efter fyra dygn 484 M, kvar till Horta 1738 M (mätt med GPS)."

Vi har fått en mjuk start. Färden går fortfarande i stort sett med samma segelsättning som efter starten från Ile Fourche. Revet i storen tog vi ut den andra dagen. Vindrodret justeras ett par gånger i dygnet. På nätterna har vi numera endast en vakt per pass. Första natten när allt var ovant sköttes vakterna parvis. På grund av den rätt svaga vinden och smula sjön kan vi till och med inta måltiderna i salongen vid dukat bord utan nämnvärda risker för att porslin och kastruller får helt okontrollerade rörelsebanor. På förmiddagarna hasar sig besättningens medlemmar småningom ut ur sina respektive tillhåll. I allmänhet med en deckare eller annan bestseller i handen och söker sig till något skuggigt ställe på däck. John Grisham syns vara en populär författare i detta skede.

Jag borde inte ha berättat för Malla att haloringen förutspådde dåligt väder. Hon tittade de närmaste dagarna hela tiden oroligt upp på himlen. Något dåligt väder fick vi emellertid inte över oss den första veckan. Däremot fick vi radiorapporter, som berättade, att orkansäsongen börjat punktligt. Den första orkanen hade hotat Florida och förutspåddes därifrån fortsätta ut över Atlanten. Det gäller förstås att hålla ett vakande öra på rapporterna. Vi var ju nu på det fjärde dygnet på samma breddgrader som Florida, kring N25. Senare skulle det visa sig, att detta år blev tidernas värsta orkanår i Västindien och sydöstra Nordamerika. När det var över kunde man summera 19 namngivna stormar, av vilka 11 nådde orkanstyrka, 121 dödsoffer och skador för 35 miljarder mark. Två av de värsta orkanerna gick illa åt de trakter vi just hade lämnat då de i början av september med en veckas mellanrum skövlade Antigua, St Martin och Jungfruöarna. De flesta av orkanerna rörde sig mer eller mindre exakt i våra fotspår norrut från Antillerna. Lyckligtvis skedde det dock först två till tre månader senare. Tala om att vara ute i rätt tid!

Ur loggboken, V dygnet (12-13.6): "En sjöfågel fastnar i draget. Kroken sitter i sidan av kroppen. Konstigt nog får vi ut den medan fågeln fortfarande är vid liv. Vingarna verkar vara oskadade. Den lämnas i simmande i kölvattnet. Good luck! Vindstyrkan är fortfarande under 10 knop och sjön är smul. Farten sjunker ibland till 3 knop. Nästan stiltje på natten. Seglad distans efter fem dygn 599 M, kvar till Horta 1624 M."

Ur loggboken, VI dygnet (13-14.6): "Med Rapalas orange dykare får vi en meterlång Wahoo inhalad nästan upp på däck. I avgörande stund missar lyftkroken och påfrestningen på linan blir för stor. Den brister trots att det är fråga om en splitterny 65 pundare. Vindriktningen är oförändrad, vi fortsätter med lugn sträckbog mot nordost för SB halsar. Vindarna är för det mesta på sin höjd måttliga 11-16 knop, vilket uttryckt i sjötermer betyder frisk bris. Ibland är det lätt bris eller till och med nästan stiltje. Klockan 17 siktas ett kontainerfartyg, som stävar i samma riktning, förmodligen till någon nordeuropeisk hamn. Första halvdygnsdistansen är rekordlåga 53,5 sjömil. Sjögången är obetydlig, på natten smul och på dagen svag. Dessutom går det en svag dyning med en våglängd på 30-40 meter. Barometerståndet oförändrat, högtrycket består. Åter en vacker natt med fullmåne. Farten bättre än på dagen. Seglad distans efter sex dygn är bara 707 M, kvar till Horta ännu 1528 M."

De första tio dagarna var vädret varmt, sjögången obetydlig och vindriktningen stadig. Trots att vindstyrkan var anspråkslös förmådde vi hålla en medelhastighet på cirka 5 knop. En av höjdpunkterna varje dygn var noterandet av positionen. På ett av skotten i salongen hade vi en tabell där dagligen både det senaste dygnets uppgifter och totalsiffrorna sedan starten antecknades samt ett översiktskort där positionen utritades. De dagar då vi passerade gränsen mellan två tidszoner, vilket sker var femtonde längdgrad, skruvade vi visarna en timme framåt.

Ur loggboken, IX dygnet (16-17.6): "De lätta ostliga vindarna fortsätter. Vi har på senare tid haft svårt att hindra kursen att vara väster om nord och går mer eller mindre rakt norrut. Vinden dör ut. Motorkörning p.g.a. fullständig bleke. Fortsättningsvis mycket skräp i Atlanten. Plastbitar, lösslitna flöten och bojar. Tecken på hårdare väder i nordost. Massor av portugisiska örlogsmän fortsätter att passera i motsatt riktning såsom under hela senaste vecka. I solnedgången siktas några valar, kan det vara kaskeloter? Kvällens film Leathal Weapon 3 avbryts för beskådning av fantastisk natt: Bleke, stjärnklart. Stjärnorna speglar i den svarta vattenytan och det känns som om vi skulle sväva fritt i rymden. På morgonen plockar vi upp en stor röd bollfendert, på båtspråk s.k. "skatt". Strax därpå hittar vi en värdefull radarreflektorpåle, typ "man över bord", helt i rostfritt stål. Antagligen har den tjänat som märke för någon större fiskebragd någonstans långt borta. Tyvärr är den för stor att ta med, även om den kunde ha varit värdefull i nästa hamn. Resans första simningspaus hålls på 5.500 meters höjd över havsbottnen."

Vi hade förmodligen nått rätt nära Sargassohavet trots att vi inte siktat något sjögräs. Vilket ju var bra eftersom hastigheten naturligtvis skulle ha minskat ytterligare. Sargassohavet har inte någon exakt position och dess läge växlar med strömriktningar och vindar. En blick på pilotkortet över norra Atlantens strömmar ger en bra förklaring till anhopningen av skräp. Allt som driver samlas i virvelns centrum. Tankarna fördes lätt till de myter och historier, som förknippas med Sargassohavet. Ibland väntade jag mig nästan, särskilt på nätterna då fantasin hade särskilt bra grogrund, att få syn på något spökskepp, som med sina besättningsskelett är dömt att för eviga tider driva omkring i området. Av någon anledning får Sargassohavet mig att tänka även på bermudatriangeln, ett annat mytomspunnet område. I själva verket har de inget med varandra att skaffa eftersom Sargassohavet ligger långt utanför det som anses som bermudatriangeln. Enligt myterna har ett flertal fartyg och flygplan oförklarligt försvunnit i triangeln. När man sitter ensam därute i den mörka natten kan det vara lätt att låta fantasin skena, men alla historierna har förmodligen sin naturliga förklaring.

Under en seglats från Små Antillerna norrut kommer man emellertid aldrig in i bermudatriangeln trots att det i endel skildringar låter så påskinas. Triangelns hörn är nämligen i Puerto Ricos huvudstad San Juan, i Miami och på Bermuda. Men vi skall väl inte vara småaktiga. Många av historierna om triangeln har i själva verket tilldragit sig lång därifrån, men anser man sig verkligen ha varit där så kanske man faktiskt har, det är en del av myten. Endel människor har ju till och med besökt stjärnan Sirius.

En bidragande källa till många fantasier kanske är kompassens mystiska beteende under en atlantkorsning. Redan Kolumbus lade märke till att kompassnålens riktning på vissa områden avsevärt skilde sig från bäringen till den riktiga norden, som för honom förstås var polstjärnan. Han tog dock veterligen upptäckten utan panik och antog, helt riktigt, att kompassen pekade på något annat än den verkliga polen. Eftersom den magnetiska polen befinner sig på några tusen kilometers avstånd från den riktiga polen visar nålen rätt endast om dessa bägge poler och kompassnålens betraktare befinner sig på samma räta linje, alltså på samma meridian. Under en atlantkorsning förändras skillnaden mellan bäringarna till dessa poler dramatiskt. Där Kolumbus startade, i Portugal, är skillnaden bara fyra grader. När man seglar därifrån västerut över Atlanten börjar missvisningen öka, småningom till hela 22 grader. Nånstans i trakten av Sargassohavet börjar den sedan minska tills den i Florida vid resans slut bara är drygt en grad. Om man inte är utrustad och kapabel att ta missvisningen i beaktande på rätt sätt är det sannolikt, att man blir utsatt för fenomen av karaktären Bermuda triangeln. Vad siriusfantasierna beror på kan jag däremot inte föreställa mig.

På tionde dygnet slår vädret om. Det blir regnigt och mulet och förvånansvärt kallt, i synnerhet på nätterna. Till och med kallare än som värst hemma på Östersjön. Under tre dygn är vindarna fortsättningsvis svaga och deras riktning varierande. På grund av de svaga vindarna är vindrodret odugligt. På nätterna kopplar vi på autopiloten, men på dagarna styr vi rätt mycket för hand för att inte slösa med elektricitet. De stunder vi motorkör får autopiloten naturligtvis ta hand om styrningen efter det att batterierna fått sin prioriterade dos.

Strategin är alltså, att i början gå så långt norrut att man kommer in på lågtryckens verkningsområde. Deras centrum rör sig från väst till öst med cirka 10 knop passerar en segelbåt på ungefär tre dygn varefter det följer stiltje i ett dygn innan nästa lågtryck börjar köra över. Nära centrum kan vindarnas hastighet uppnå orkanstyrka, men mitt i centrum är det stiltje. Taktiken är att vika av österut vid lämpliga vindförhållanden. Rådet som ges i handböckerna är att ändra kurs mot sydost då vindstyrkan börjar bli för hård och mot nordost då den blir för låg. Skillnaden mellan hårda vindar och bleke kan vara bara några tiotals sjömil.

Det trettonde dygnet börjar bra eftersom vinden äntligen kommer från väst. Även om det betyder att vi skall länsa, vilket på grund av båtens rörelser, särskilt i hög sjö, alltid är obekvämare än en sträckbog, innebär det, att vi äntligen kan ta kurs direkt på Azorerna. Vi riggar upp en spirbom för genuan och tar in två rev i storen. Vinden har ökat till 30 knop, cirka 15 meter i sekunden, och våghöjden är redan 5 meter, och fortsätter att öka. Det går undan med fart, vi gör närmare 10 knop som bäst. Jag vågar inte lita på något slag av automatstyrning tillsvidare. Marginalen till en ofrivillig gipp är väldigt liten i den platta länsen.

Dessvärre blir trettonde dygnet ett olycksdygn. Först skörar vi genuan. Vi märker i ett tidigt skede, att en tvärsöm i akterliket har gått upp, men innan vi med stora ansträngningar lyckats bärga spirbom och segel i dessa förhållanden är seglet redan illa trasat. Stämningen är något betryckt, men den stiger betydligt då jag lyckas trimma in vindrodret, som avlastar oss från handstyrning. Eftersom vi nu går utan försegel och spirbom tycker jag att gippfaran är mindre. I ett par timmar går allt perfekt tills den stora smällen kommer, sent på eftermiddagen. Jag hinner notera, att vi är ur kurs och därefter smäller det till. En del av Sailomat vindrodrets vippa virvlar iväg med vinden. Själva fästet i akterspegeln bryts loss och hela mojängen blir hängande endast i justeringslinan. Medan Christofer tar hand om ratten försöker jag bärga Sailomaten hängande under pulpit på akterdäck. Till slut lyckas jag med Mallas hjälp få in hela den tunga anordningen. Jag kan konstatera, att apparatens fyra robusta fästen på något otroligt sätt brutits av. Vindroderdelarna surras på akterdäck och får vänta på eventuell reparation på Azorerna. Men det är ännu lång väg dit.

Ur loggboken under senare delen av XIII dygnet (20-21.6): "Efter det vi förlorat vindrodret börjar ovädersmolnen hopa sig. På natten har vi två man på vakt, första veckans barnlek är ett minne blott. Handstyrning hela natten. Besvärlig kurs i platt läns, utan genua och med revad stor och revad mesan. Våldsam skruvning. Kl. 21.55 är det "bara" 1.000 M till Horta. På förmiddagen drar ovädren över oss utan uppehåll. Hällregn med 30 knops SW, i byarna 40 knop, ofta t.o.m. 60 knop. I dag är det sommarsolstånd, dvs den riktiga midsommaren (en midsommarnatts dröm?)."

Den 21 juni upplevde vi en minnesvärd sommarsolståndsdag med kyla, regn och rusk och överkörda av en oavbruten rad oväder med häftiga skurar. Vindstyrkan var hela tiden av stormkaliber och våghöjden säkert i värsta fall t.o.m. tio meter. Vid tretiden på eftermiddagen avtog regnen och solen tittade fram. Kung Neptun tycktes blidkad. Mer än så behövdes inte för att lätta på stämningen. Solståndet firades med Irish Coffee medan Sibelius Finlandia och Karelia sviten ljöd ur högtalarna. Mina tankar gick fritt efter Runeberg till bonden Paavo, högt bland Saarijärvis moar: Herren prövar blott, han ej förskjuter. Tag med fröjd till rodret, nu är det tid att leva glada stunder.

På natten blir det plötsligt nästan bleke och båten rullar som en vansinnig i den höga efterdyningen. Omöjligt att sova i oljudet när all utrustning i skåp och lådor skramlar fram och tillbaka. Det är åskväder någonstans. Natthimlen är vit av blixtar, men inget muller hörs. Tankarna går till den flygande holländaren, som lyckligtvis dock hålls på avstånd. Nästa morgon passar vi i den svaga vinden på att dra upp den gamla genuan i förstagsprofilen. Genuan har tillbringat de senaste tre åren förvisad till sin säck och jag hoppas, att den nu trots allt skall hålla i sömmarna ända fram till Horta. Vi huttrar trots tre lager kläder och långa kalsonger under regnställen. Kanske Neptun ändå inte gillade vår lilla utsvävning igår! Vore det trots allt skäl att blanda mera bark i brödet?

De följande dygnen bjuder på ovälkomna vindar från nordost. De ökar igen till 30-40 knop och under det femtonde dygnet gör vi, trots motsjön, distansrekord på denna etapp, 150 sjömil, vilket i dygnsmedeltal innebär 6,25 knop. Det är fredag kväll och midsommarafton hemma i Finland. Vi reflekterar över att så många igen skall bli tvungna att drunkna på insjöarna medan vi tillåts utmana elementen här på världshaven. Då det sextonde dygnet avslutas är det 521 sjömil till Horta, 3.800 meter till havsbotten och några miljoner kilometer till närmaste synliga föremål, stjärnorna. Vi lever i vår egen lilla värld, som vi upplever intensivt. Allt utanför den ter sig overkligt.

I sin egen värld här på Nordatlanten levde väl även de vikingar, som med Leif Eriksson i spetsen som veterligen första européer besökte Amerika i slutet av 900 talet. Kännedomen om deras upptäckter nådde tydligen inte världen utanför vikingarnas egna samhällen och föll sedan i glömska. Deras erfarenheter hade Kolumbus därför ingen nytta av när han på helt egna meriter gjorde sina resor femhundra år efter Leif och femhundra år före oss. Kolumbus ruttval på hemvägen var faktiskt detsamma, som alla moderna seglare följer. Eftersom Kolumbus råsegelförsedda skepp inte seglade så högt i vind som våra moderna konstruktioner inser man med dagens kunskaper varför han valde den numera självklara rutten. Den var den enda för honom möjliga, vilket givetvis inte förringar hans prestation. Han klarade sig med livhanken i behåll under fyra resor tur och retur till en kontinent som ingen tidigare besökt, honom veterligen. När man efteråt ritar ut vår rutt på sjökortet och jämför den med den som Kolumbus tog är de förbluffande lika. Även vi seglade ju ända upp till trettioåttonde breddgraden nästan så högt upp i vindögat som möjligt, men tack vare tidigare seglares erfarenheter vek vi på grund av riskan för stiltje inte av österut tidigare trots att det hade varit möjligt.

Efter 18 dygn har vi endast 301 distansminuter kvar till Horta, vilket motsvarar en sträcka från Gotlands södra udde till Helsingfors. Vi är alltså nästan framme. På eftermiddagen den 26 juni är det mulet och duggregn, men för första gången på en vecka är det inte kallt och vi anar att Azorernas högtryck är inom räckhåll. De nordliga vindarna har övergått i sydost och vindstyrkan är endast 7 knop, men på grund av smul sjö och medström gör vi ändå hela 6 knop under behagliga rörelser. Havet sjuder av liv. Vi blir flera gånger dagligen besökta av stora delfinkolonier och de portugisiska örlogsmännen seglar i en aldrig sinande ström förbi oss med kontrakurs i vårt kölvatten. De ser festliga ut då de kommer länsande med sina rosafärgade segel. Deras tentakler lär vara upp till 15 meter långa och kan ge elchocker starka nog att ta livet av människor. Några gånger ser vi ryggen på valar, som vältrar sig i vattenytan. Många seglingshaverier jag läst om har berott på sammanstötning mellan båt och val. Jag antar dock att sannolikheten är liten. Har jag något annat val?

top

3. AZORERNA

Land i sikte!" Klockan sex på kvällen den 19 dagen efter avgången från Västindien siktar vi Flores, en av öarna i Azorerna. Sikten är tydligen utmärkt och eftersom ön är 1.000 meter hög får vi syn på den på 60 sjömils avstånd. Samtidigt börjar vi få in de lokala kortvågsstationerna på nöjesradion. Flores anses vara en av de charmigaste öarna i Azorerna och mindre besökt än Horta, som är alla seglares mål. Om vi inte hade haft en heldel reparationer på åtgärdslistan skulle det ha varit frestande att gå in till Flores först. Nu var det emellertid klart av vi inte hade någon tid att förlora och vi fortsatte på kurs mot Horta på ön Faial, med de bästa servicefaciliteterna, ungefär 130 sjömil längre österut.

Nästa dag är det spegelblankt och det är naturligtvis motorkörning, som gäller. Stora delfinflockar hälsar på ett tiotal gånger och valryggar syns slöa på avstånd. En av resans mest beklämmande syner är en död delfin, som liggande på rygg stelt flyter förbi med buken i vädret. På avstånd ser vi en segelbåt, faktiskt endast den tredje på tre veckor - havet är stort. På eftermiddagen fäller vi ner badstegen och simmar i delfinsällskap. När solen gått ner siktas ljusen på Faial.

Gryningen den 29 juni kommer jag aldrig att glömma. Christofer och jag sitter på fördäck och tittar förstummade på vulkanön Pico, Faials 2.350 meter höga granne, som börjar avslöja sina former, ännu halvtäckt av molnslöjor i soluppgången Jag har för en stund sedan kommit upp på däck efter ett par timmars sömn. Det är spegelblankt och några tärnor glider nära vattenytan. Vi urskiljer efter en stund den gröna färgen på Faials sluttningar. Jag tar fram whiskyflaskan och ett par öl. I soluppgångens bleka sken lyfter vi på bägarna och skålar. (Kolla Christofers teckning: denna link öppnar sig i nytt fönster och Du kan fortsätta läsa medan den öppnar)

Joshua Slocum, den förste ensamseglaren runt jorden beskrev sin ankomst till Azorerna år 1895 på följande sätt i fri översättning: "Tidigt på morgonen den 20 juli såg jag Pico resa sig ovanför molnen. Lägre marker trädde fram allteftersom solen brände bort morgondimman. När jag kom närmare såg jag odlade, gröna fält. Bara de som har sett Azorerna från ett fartygs däck kan fatta skönheten i anblicken av dem mitt ute i oceanen". Jag har inget att tillägga denna beskrivning. Något väsentligt hade knappast förändrats under de nästan hundra år som förflutit sedan Slocum bevittnade samma sceneri. Det var nästan som om vi kunde förnimma krusningarna av hans kölvatten framför oss på den blanka havsytan.

Klockan 5.30 zontid (UTC -2) kör vi in bakom vågbrytaren i Horta och lägger till vid receptionskajen på utsidan av en dansk stålskonare. Till vår förvåning är klockan på Azorerna två timmar mer än ombord på Scorpio. Vi blir upplysta om att lokaltiden på Azorerna under somrarna är samma som UTC och att man på vintrarna tillämpar UTC minus en timme. Antagligen för att inte skilja sig för mycket från tiden i moderlandet Portugal. Knappt 21 dygn efter avfärden i Västindien kliver vi upp på kajen och hoppar en stund omkring för att testa den fasta marken under våra fötter.

Jimmy Cornell kallar Azorerna "Europe’s best kept cruising secret". Klimatet är behagligt, blomsterprakten stor, vyerna hänförande och befolkningen vänlig. Trots att nästan ettusen segelbåtar varje sommar besöker öarna fortsätter seglarna nästan utan undantag på sin väg till Europa eller Amerika utan att besöka någon annan av de nio öarna än den, som varit deras inklareringshamn. På grund av de långa etapperna till och från Azorerna ger man sig inte tid att närmare utforska denna fascinerande ögrupp.

Azorerna anses ha varit kända redan under antikens tider. Uppgrävda mynt tyder på att fenicierna skulle ha haft sina vägar åt detta håll. Det är inte omöjligt, att ögruppen är fablernas Atlantis. När vägen hit av någon anledning föll i glömska fantiserade man kanske, att Atlantis hade sjunkit. Azorerna finns på italienska kartor från 1300 talet, men öarna upptäcktes, eller snarare återupptäcktes, officiellt av portugiserna, som landsteg år 1427 i en expedition finansierad av Henrik Sjöfararen. Kolumbus anlände år 1493 på hemvägen från sitt första besök i den Nya Världen och i hans fotspår följer numera några hundra seglare per år.

Azorerna har ett milt subtropiskt havsklimat dominerat av högtrycket, som fått sitt namn efter ögruppen. På sommaren påverkar högtryckets styrka och placering i hög grad vädret i hela Europa. Månadens lägsta medeltemperatur är 14ºC i februari och den högsta 22ºC i juli. Temperaturer under fryspunkten har aldrig uppmätts, men under februarinätterna kan termometern visa ensiffriga tal.

Eftersom Azorerna genom århundraden varit beroende av havet för sina kommunikationer med omvärlden har seglare alltid blivit väl mottagna. På grund av att atlantseglarnas rörelser är bundna till årstiderna har de blivit upplevda av öborna på samma sätt som flyttfåglarna. Man kunde nästan säga, att ankomsten av de första segelbåtarna från Karibien annonserar vårens ankomst i Horta.

Jag klarerade in Scorpio jämte besättning som båt nummer 682 i Horta detta år. Mottagandet var vänligt och en veckas avgift i marinan obetydlig. Alla myndigheter vi måste besöka var stationerade i samma byggnad vid receptionskajen. Marina Office, Capitania do Porto, Guardia Fiscal (immigrationen), Alfandega (tullen) och Policia Maritima. Vi blev anvisade en plats längst inne i hamnen, som tredje båt från piren. Här ligger man sida vid sida och kan ha upp till fem båtar mellan sig och piren. När någon av de båtar, som ligger på insidan, skall ut vidtar manövrar, som är fullt jämförbara med de kaotiska exerciser i sluten ordning med cyklar och skidor, som jag minns från min beväringstid i Dragsvik. Här sker alla sådana operationer trots det med europeisk storsinthet och helt utan de perkelen, som skulle vara oundvikliga i dylika situationer i Finland.

Vår reparationslista är lång och de närmaste dagarna har jag många parallella projekt på gång. Det gäller att hitta någon, som kan svetsa i aluminium, vilket inte är det lättaste, och någon som kan reparera vindroderflöjeln. Genuan skall lappas, generatorn har ett skramlande ljud o.s.v. Men efter att ha ringt de obligatoriska samtalen till Finland för att rapportera lycklig ankomst är vårt första mål givetvis legendariska Café Sport, även kallad Peters Bar, alla Atlantseglares självklara tillhåll i Horta.

Café Sport drivs av familjen Azevedo, som har tagit emot seglare i årtionden. Det sägs, att det hela började när nuvarande ägaren Peter Azevedos farfar tog emot Joshua Slocum under dennas världsomsegling. Krogen är idag full av flaggor och vimplar som atlantseglarna hängt upp. Här kan man få hjälp och råd och träffa likasinnade från alla håll i världen. Det finns säkert inga atlantseglare, som lagt till i Horta utan att besöka denna institution. Halsande var sin flaska Super Bock, det lokala ölet, betraktar vi omgivningen. Bland de slitna flaggorna ser vi en del bekanta namn, t.ex. segelbåtsstiftelsens Lokki och Helena och åtminstone en NJK flagga, från Björn Weckströms Narda.

En dag hyrde vi bil och körde runt Faial. Dess östra del är ett bördigt jordbruksland, med böljande kullar och fälten inramade av hortensiahäckar. Växtlighet är praktfull. Det finns nästan ettusen arter i den azoriska floran och av dem finns etthundra inte någon annanstans på jorden. Hortensiornas blånande blomprakt är överväldigande. Busken, som införts från Japan för etthundrafemtio år sedan, bildar täta häckar längs med vägarna och mellan öns betesmarker. Staden Hortas namn lär emellertid inte ha något samband med växten Hortensia. Faials främsta sevärdhet är kanske ändå grannön Picos topp. Var man än befinner sig på Faial är Pico synlig, ofta mestadels dold av moln, men alltid närvarande. Alla Azorernas öar är vulkaniska, och det är endast Pico, som har kvar sin topp. Man befarar, att även den någon dag kommer att blåsa bort i ett kraftigt utbrott. Pico har inte haft något utbrott sedan 1718, men så sent som 1953 drabbades ön av ett jordskalv, som raserade 80 procent av dess byggnader. Vid Capelinhos på öns västligaste udde bröt en undervattensvulkan ut år 1957, ödelade ett fyrtorn, bildade en ny över hundra meter hög halvö och höll öborna på alerten i över ett år. Kvar finns ett vulkaniskt, svart asklandskap. Det känns verkligen inte som om vi skulle vara speciellt nära Europa och därför verkar det konstigt, då vi utanför en gammal kyrka, som håller på att restaureras, noterar att dessa byggnadsarbeten gjorts möjliga genom medel från någon av Europeiska unionens fonder. Även vi finländare är således numera med om att restaurera dessa atlantiska öar!

Den veckan vi tillbringade i Horta gick snabbt och vi träffade flera intressanta människor från alla värdsdelar i båtarna runt oss. En av huvupunkterna var givetvis målandet av vårt visitkort på vågbrytaren bland tusentals andra fantasifulla konstverk.

top

4. FRÅN HORTA TILL FALMOUTH

Vår avgång från Horta med kurs mot Falmouth uppskjuts med två timmar på grund av myndigheternas lunchpaus. Klockan tre på eftermiddagen har vi emellertid seglen uppe och är på väg. Den nordliga vinden är svag och sjön smul. Mycket snart upptäcker jag till min förvåning, att autopiloten inte fungerar. Det gör inte heller vindrodret. Den reparerade flöjeln är för tungt i övre ändan. Jag vill trots det inte vända tillbaka och litar på att vi på något sätt skall få åtminstone vindrodret balanserat så småningom. Men det innebär handstyrning tillsvidare.

Den första natten är havet spegelblankt och den växande halvmånen lyser upp vattenytan runt oss. Vi uppsöks av massor av delfiner i flera repriser. Ett par gånger noterar vi igen valar ganska nära. Ön Graciosa passeras på östra sidan och till styrbord ser vi på 50 sjömils avstånd ljusen från Terceira. Nästa morgon får jag vindroderflöjeln att fungera hjälpligt genom att fästa extra tyngder av stora schackel i dess nedre del.

Ur loggboken, II dygnet (7-8.7): "Vår kurs är 30º magnetisk. Varierande svaga vindar från NW till W. Dagens video: Rising Sun med Sean Connery. Jobbig kväll med vindskiften och bleke, jobbar med vindrodrets inställningar. Väjer på natten för en farkost, som har rött ljus på SB sida! Kallfront passerar. Barometern har fallit tre streck sedan avfärden från Horta. Vattentank # 1 är tom! Innehållet finns i pilsen! På morgonen siktas en segelbåt akteröver. Den svarar ej på våra VHF anrop, men anropar själv några timmar senare. Det är s/y Adjul från Amsterdam på väg hem. Jag talar med Louise, som berättar att de seglar ihop med några andra båtar och håller ett slags "Buddy Net" med regelbundna kontakter på frekvensen 6.525 kHz."

Det trevande vädret fortsätter ännu ett par dygn. Det är ofta nästan stiltje med besvärande dyningar och på tredje dygnet motorseglar vi i 16 timmar. Barometern sjunker ytterligare med fem streck. Något är otvivelaktigt på gång på meteorologiavdelningen. Jag får in en hel del mer eller mindre nyttiga väderuppfattningar på radion. På kvällarna lyssnar jag på Herbnet på 12.359 kHz. Herb är en kille, som bor på sin båt Southbound II någonstans i Kanada och ger mer eller mindre goda råd åt folk som seglar omkring i Karibien och på Atlanten. På morgonen lyssnar jag på UK Mobile Net på 14.303 kHz och längs med dagen på Adjul & Co på deras Buddy Net. De tre andra båtarna heter Madrigal, Foxcrow och Tingeling. Att skepparen på Tingeling är från Sverige är uppenbart, så kännspakt är det engelska uttalet. På alla dessa båtar består besättningen av endast ett långseglande par, vilket allmänt anses vara den bästa besättningssammansättningen på lång sikt.

På det fjärde dygnet ökar vinden och det regnar. Vi har platt läns med stor och mesan i psalmbok. På grund av den numera hårda vinden lyckas jag få vindrodrets lilla stormflöjel att fungera. Av gänget på Buddy Net hör vi, att en storm håller på att utvecklas i nordost och att rådet är "don’t go north of N45º and stay west of W20º". Vår position är N 44º48, W 22º51, men vi besluter oss för att fortsätta, åtminstone tillsvidare.

Ur loggboken, V dygnet (10-11.7): "Vinden vrider mot NW (kallfronten passerar). Lättar på storskotet. På kvällen har vi två rev i storen, ett i mesanen och 9 varv (!) in på genuarullen. Vi är beredda på vad vädret skall föra med sig. På natten är vindstyrkan 40 knop, med 50 i byarna. Lyssnar på Buddy Net, som tycks dirigeras av Foxcrow. Foxcrow har själv beslutat sig för att gå till La Coruna i norra Spanien, men har redan fått en handfull båtar på väg till England att stanna och guppande dreja bi söder om N45ºmellan W24º och W20º. Foxcrow har väderfax och diskuterar dessutom dagligen med Herb. Våghöjden börjar vara majestätisk. På morgonen får vi plötsligt syn på en segelbåt helt nära. Trots det korta avståndet syns den endast när den är uppe på vågkammarna. Konstigt nog svarar de inte på våra VHF anrop. De måste väl ändå se oss, jag kan urskilja en person i sittbrunnen. Senare på dagen får vi emellertid kontakt med dem då jag på måfå anropar "any sailboats out here?" Båten heter s/y Pikant och det är Lasse från Sverige, som med sin danska hustru Helene är på väg från Horta till Falmouth. Inget originellt ruttval alltså. Jag har flera diskussioner med Lasse om vädret och vi är överens om att det inte är någon mening med att ligga bi för att vänta på att ovädret norrut skall försvinna. Vi litar på våra båtar.

Natten är fantastisk och overklig. Enorma dyningar, svarta moln varvade med fullmåne, vattnet är gråaktigt och på något sätt kargt, som ett månlandskap. Jag är trots det upprymd av stämningen och njuter i fulla draga av min tur vid rodret, som jag frivilligt förlänger med en extra timme. Vi forsar fram i platt läns. Barometern sjunker fortfarande stadigt, i natt med ytterligare 5 streck.

Vädret fortsätter på detta sätt i ett par dygn. Jag lyssnar på Buddy Net och konfererar med jämna mellanrum med Pikant. Buddy Net gänget guppar fortfarande i trakten av N45, men har rört sig något österut. Vi är för det mesta tvungna att styra för hand. På sjunde dygnet gör vi en ofrivillig gipp med storen och preventergajen (kicktaljan som fästs i tålisten) har så mycket spelrum, att både kickens block och fästpunkten i levangens skotvagn slits sönder. Kraften måste ha varit enorm. Lyckligtvis undgår vi personskador och jag lyckas göra tillfälliga reparationer. Senare samma dag går en battcar vagn och två storsegellattor sönder. Vi tappar även VHF kontakten med Pikant. Enligt UK Maritime Mobile Net är stormens centrum på N52º, W16º. Vår position är i detta skede N48º12, W14º13.

På åttonde dygnet gör vi igen nästan en ofrivillig gipp i den höga dyningen och fortsatt platt läns. Nu hade vi två preventergajar av vilka den ena gav efter! Tur att den andra höll. Gajarna måste hela tiden spännas eftersom de så småningom töjer i rullningen. Vi siktar flera lastbåtar, de första båtarna på flera dygn. Nästa natt slutar kompassljuset att fungera, vilket ger oss stora besvär eftersom kompassen är vår enda vägledning och det är viktigt att hålla kursen på grund av gippfaran. Konstaterar även att en bult i vindrodret brustit. Nu har vi definitivt inte någon hjälp av det mera. Styrningen är särskilt besvärlig i slutet av åttonde och början av nionde dygnet. Havet formligen kokar runt oss och vågorna kommer som från olika riktningar och kastar oss fram och tillbaka. En blick på sjökortet ger förklaringen. På detta ställe minskar vattendjupet från över 2.000 meter till mindre än 100 meter.

De sista två dygnen är ganska händelsefattiga. Vindstyrkan avtar. Jag hör på Buddy Net, att Tingeling & Co återupptagit kursen mot England, med fem dygn tappade. Vi passerar en oljerigg och följande morgon blir vi inspekterade av ett flygplan på låg höjd. Det sista dygnets loggboksanteckning är kort: "Händelselöst sista dygn. Båttrafiken ökar. Motorkörning p.g.a. svaga vindar. Kl. 11 siktas England. Vi anlöper Falmouth vid Black Rock på minuten 10 dygn efter starten från Faial. Vår medelfart har varit 5,25 knop."

Ett par timmar innan vi kom fram fick vi upp TV- och telefonkommunikationerna. På TV kunde vi medan vi närmade oss Cornwalls kust följa med Formel 1 Grand Prix i direkt sändning. Samtidigt ringde vi med GSM telefonen hem till Finland, där vi fick tag på äldsta sonen Jens på sommarstugan i Puumala. Gissa vad han gjorde? Jo, såg på samma direktsända racertävling som vi. Världen är liten. Annat var det på Slocums tid.

top

5. Epilog

Från England fortsatte vi över Nordsjön och delvis via de Holländska kanalerna till Kielkanalen och Östersjön. Resan räckte ytterligare tre veckor. Hela årets obehagligaste väder upplevdes faktiskt på Östersjön en dag före hemkomsten. De hårda nordliga vindarna åstadkom besvärliga förhållanden utanför Dagö och Ösel. På senhösten seglades Scorpio upp till Karleby för omfattande underhållsarbeten. När vi lämnade henne för vintern föll redan den första snön. Årets seglatser hade börjat på N13° i Bonaire och avslutades 6.300 sjömil senare på N63° .

I maj året därpå hade vi efter en rekordkall och lång vinter svårigheter att ta oss ut från Karleby. Alla faren var blockerade av packis. Vi lyckades dock bland kobbar och stenar och isblock finna oss en egen väg ut till öppna havet. Efter åren i Karibien var detta exotiska upplevelser. Under natten lade sig ett snötäcke på däcket och följande morgonen byggde jag en snögubbe. Den smalt först utanför Björneborg.

top

·   CONTACT US ·   COPYRIGHTS  ·