6. STÄMNING I LOS ROCHES

Vid starten från Cayo Herradura är vår segelsättning stor, mesan och mesan stagsegel, vilket på grund av den förmodade vindriktningen borde vara idealisk. Till en början använder vi dessutom motor i ett par timmar, dels för att kyla ner kyl och frys och dels för att försäkra oss om att autopiloten skall fungera oklanderligt. Vi har haft vissa problem med den. I kväll fungerar autopiloten perfekt i två timmar efter det att vi stängt av motorn. Sen tappar den plötsligt koncepten och ger upp i den höga sidodyningen. Handstyrning tar vid. Vindrodret har inte fått service på två år och får vara ifred. Vädret är för det mesta mulet, men under nattens lopp får vi då och då njuta av fullmåne. En gång skymtas ljusen av ett fraktfartyg på väg västerut. Vid midnatt ser jag ljusen av två mindre båtar akterom oss. Vi har seglat utan ljus och jag tänder därför våra lanternor för att informera om vår existens. Konstigt nog försvinner de andra ljusen omedelbart då jag tänt våra. Jag undrar om de är smugglare, som vi skrämt med vår närvaro. Man kan ju inte undgå att vara en smula orolig för allt misstänkt här utanför Sydamerikas kust. Jag får emellertid inga fler observationer av dem under färden. Till min förvåning får vi vinden in för om tvärs och tar därför ner stagseglet. Trots det gör vi över sju knop och vid ettiden minskar jag på genuan för att inte riskera att anlända till Los Roches innan det ljusnar. Farten minskar till cirka tre knop, vilket medför kraftiga rullningar i sidled på grund av att dyningarna kommer in tvärs. Jag trivs dock till rors och sitter uppe hela natten. Klockan sex på morgonen siktas Los Roches och vid åttatiden går vi in genom öppningen vid Boca Sebastopol. Det är ganska spännande att försöka eye ball navigera rätt bland reven.

Försiktigt kör vi för motor upp längs det mellersta revet. Omgivningarna är absolut fantastiska. Dethär är till och med bättre än Tobago Cays med sina Tskjortförsäljare tänker jag för mig själv. En mängd delfiner omringar oss och de hoppar högt över vattenytan som för att hälsa oss välkomna. Vi ankrar rätt nära inloppet på tio meters djup i lä av ön Buchiyaco. Utanför revet går det grov sjö, medan Scorpio i obetydliga krusningar står stilla som på ett parkettgolv. Inga andra båtar i sikte, vi är i splendid isolation. Solen värmer, nattens uppskjutna trötthet är för en stund bortglömd. Det är tid för morgonmål, bacon med ägg och en iskall öl. Livet ler - vad mer kan man begära?

Utsövda efter tretton timmars sömn i absolut vågrätt läge fortsätter vi dagen därpå längre in i Los Roches arkipelagen. Jag kan inte påminna mig något natursceneri, som skulle överträffa denna omgivning. En molnfri dag på en alptopp 3.500 meter över havet kunde konkurrera, men förlora. Jämförelsen är svår. Nästan ljudlöst forsar vi fram mellan reven i sju knop med enbart genua. Vattenytan har endast små krusningar trots att det blåser 15-20 knop. Det är otroligt vackert och eyeball navigerandet faktiskt en barnlek - så länge solen inte är skymd av moln. Reven och övriga grunda ställen, shoals, upptäcks lätt, åtminstone då man vet var och hur de skall sökas. På vägen drar vi igen upp några makrillar. Vi ser inga andra segelbåtar, endast några stora motorbåtar. De har kört över på några timmar från fastlandet 100 sjömil söderut.

Los Roches är en ca 600 km2 (25 x 25) stor korallbeströdd arkipelag som består av ett 60 tal små öar, i skydd av långa rev i söder och i öster. Endast ett tjugotal av öarna har namn och med undantag av huvudön El Grand Roque, som är ca 60 meter hög når de högst 3-5 meter över havet. Los Roches ligger i passadvindsbältet och vindstyrkan varierar enligt Don M. Street Jr mellan "blowing hard" och "blowing harder". Barriärrevet bryter emellertid atlantdyningen och vågorna så att det på insidan är bara krusningar på ytan.

Endel av nöjet med Los Roches är att stället är dåligt kartlagt men att det ändå är relativt lätt att ta sig till ensliga ankringsplatser. Man har nästan känslan av att vara en stor upptäcktsresande. Ungefär hälften av området är dessutom helt okartlagt. Eftersom Los Roches ligger på endast en nattseglats avstånd från Caracas skulle man kunna tro att området är fullt av venezuelanska båtar. Så är emellertid märkligt nog inte fallet. Kanske det beror på att sjögången under överfarten är ganska grov. Los Roches är en nationalpark och man måste följa vissa restriktioner. Ankring är ställvis förbjuden. För vår närvaro måste vi betala en liten avgift till parkmyndigheterna.

I Los Roches upplevdes resans tråkigaste händelse. Den hade inget att göra med sjögång utan med myndigheterna. På El Grand Roque besökte jag Guardia Nacional för att visa min zarpa, dvs klareringspappren som angav att jag klarerat ut till Bonaire. Militärerna var mycket vänliga och meddelade på min fråga att det var helt i sin ordning om vi ville stanna i Los Roches ett par veckor. Streets Cruising Guide säger, att man även skall anmäla sig hos hamnkaptenen El Capitan Puerto. Enligt nationalgardisten var detta dock onödigt. Alltså fortsatte vi vidare till ögruppen Francisquies i närheten. Nästa dag, på midsommardagens eftermiddag, då vi låg för ankar med flaggspelet över topp såg jag en liten aktersparkarbåt med två poliser och en spinkig karl i brun uniform närma sig oss …

På dålig engelska ombads vi uppvisa våra papper. Efter en snabb blick på handlingarna följde ett flöde av blandad spanska och engelska, orden big problem. Med hjälp av min spansk-engelska parlör lyckades jag förstå, att vi var illegalt i landet. Vi hade klarerat ut från Margarita till Bonaire redan för mer än 10 dagar sedan. Hur kom det sig att vi fortfarande var i Venezuela? Vad har vi sysslat med? Vi är nu tvugna att omedelbart avgå till Bonaire. Dessutom måste vi straffas med penalty. Jag försökte försvara mig med att Guardia Nacional gett tillstånd för oss att vistas här. Killen i den bruna uniformen, som var i 25 års åldern brusade då upp och sade att här i Los Roches är det han, hamnkaptenen, som bestämmer om sjöfarten och ingen annan. Jag började inse, att hans stolthet fått en törn.

Efter en timmes dividerande började hamnkaptenen fylla i ett papper och jag slog i parlören upp ordet Demanda i rubriken på blanketten - stämning! För min inre syn såg jag mig redan i bojor på väg till fastlandet. Hamnkaptenen överlämnade stämningen till mig och befallde mig att anmäla mig för honom klockan 8 på morgonen nästa dag, en söndag. Det hjälpte föga att jag protesterade att vi i såfall måste starta från Francisquies vid sextiden då det ännu var så mörkt, att utnavigeringen från ankringsplatsen mellan reven skulle vara farlig.

Under kvällen förberedde jag mig som inför en rättegång. Jag skrev en inlaga med mina synpunkter och motiveringar på engelska med de strategiska orden även på spanska. Som referenslitteratur använde jag Doyles Cruising Guide och vår loggbok. Visserligen är det en allmänt vedertagen uppfattning om att jurister inte skall driva sin egen sak, eftersom man inte kan bedöma den objektivt, men här gavs ju inga alternativ. Be prepared!

Prick klockan åtta nästa morgon anmälde jag mig för hamnkaptenen i hans äggliknande iglo på El Grand Roque. Bakom skrivbordet stod hans obäddade säng. Till min förvåning rev karln genast stämningen itu och frågade om det alltså var två veckor vi ville stanna i Los Roches. Därefter skrev han ut en zarpa för två veckor och debiterade en anspråkslös avgift på 1.000 B, ca 35 mk. Enligt zarpan hade vi till och med rätt att besöka Las Aves, nästa ögrupp på vägen till Bonaire. Plötsligt var alltså allt i sin ordning. Men han hade minsann visat vem som bestämde var skåpet skulle stå. Därefter tillbringade vi ytterligare ett tiotal dagar i Los Roches skärgård.

8. BONAIRE - FLAMINGO ISLAND

Överfarten till Bonaire sker i platt läns och allt ökande rullningar. Vår segelsättning är revad stor och mesan i "psalmbok", dvs bommarna åt olika håll, och ingen genua. Vinden är frisk och framfarten god. Då vi närmar oss Bonaire blir vi överkörda akterifrån av en smärre storm och sjön blir grov. Lyckligtvis kommer vi snart i sjölä av Bonaires södra udde och forsar fram på ett slätt hav med 10 knops hastighet i över 40 knops vind, fortfarande utan genua! Pojkarna jublar. Stormen hämtar med sig en kallfront och för första gången på tre år i Karibien klär vi oss i regnställ och varma kläder.

På väg mot huvudstaden Kralendijk ser vi de stora salthögarna och Trans World Radios skog av enorma 150 meter höga antenner. Den anses bilda världens starkaste sändare. TWR eller på spanska Radio Mundial är en multilingvistisk religiös station, som lär höras nästan överallt i världen. Vi har den senaste tiden lyssnat på deras nyheter klockan åtta eftersom de har en lokal väderleksrapport. Efter Los Roches har vi inte mera fått upp The Big RA (Radio Antilles på Montserrat, som har de bästa rapporterna) på vår vanliga radio, antagligen störs den av TWR. På kusten söder om Kralendijk ser vi även obeliskerna, som byggts som sjömärken för forna tiders navigatörer. Över vårt huvud dundrar en KLM Boeing 747, som går ner för landning på Flamingo Airport.

Vi går in i Harbour Village Marina där vi blir väl emottagna. Hamnkaptenen Carlos ringer till tullen, som kommer upp från staden med bil för att ta hand om oss. Tullaren är ytterst vänlig och formaliteterna få. Han talar utmärkt engelska och önskar oss välkommen till Bonaire. Han förstår att vi är trötta efter seglatsen och tycker att jag kan vänta till nästa dag med att anmäla mig till immigration på polisstationen. Min tanke går till hamnkaptenen på El Grand Roque, vilken skillnad på bemötandet!

På Bonaire stannade vi i detta skede i en vecka. Efter några dagar i marinan lade vi oss för ankar utanför Kralendijk. Ankring är förbjuden på alla andra ställen i Bonaire. Vi hyrde bil för ett par dagar och körde runt ön, som har endel intressanta sevärdheter, bl.a slavhyddorna i Red Slave och White Slave, saltfälten, indianska grottmålningar och - naturligtvis - flamingokolonierna.

Bonaire upptäcktes år 1499 av Amerigo Vespucci. Ön har sedan dess lytt under såväl spanska som holländska och brittiska herrar. Ett tag var den till och med uthyrd till en krets köpmän i New York. Idag är den en charmig liten ö med drygt 11.500 innevånare. Trots det ringa antalet har ön faktiskt näst största befolkningen av de fem öarna i Holländska Antillerna. Officiella språk är holländska och papiamento, en blandning av spanska, holländska, portugisiska och afrikanska. Dessutom talar man allmänt engelska och spanska. Verkliga lingvister alltså. Kralendijks centrum är nybyggt, prydligt och färggrannt. Öns absoluta attraktion är scuba dykning och hela dess vattenområde är en nationalpark där bl.a ankring är helt förbjuden. Enda ankringsplatsen är en ca en sjömil lång remsa utanför Kralendijk (med uselt fäste för ankaret). Största delen av turisterna är dykare och här finns ett flertal s.k. dive shops dvs företag som sysslar med dykningsbusiness i alla former. Bilarnas registerskyltar är försedda med texten "Bonaire - Divers Paradise".

Förutom turismen är saltproduktion en stor näringsgren. Förr i världen, då det fanns tillgång till slavar som arbetskraft var saltproduktionen för en tid öns enda verksamhet. Ön ägdes från år 1816 av den holländska regeringen, invandrare ägde inte tillträde. Folk som bodde på Bonaire var därför antingen regeringstjänstemän eller slavar. Då slaveriet förbjöds år 1863 blev saltindustrin olönsam varför produktionen lades ner. Numera har saltproduktionen återupptagits med mekaniserade anläggningar. Saltfälten med sina bländvita salthögar är kännetecknande vyer på ön. Saltet kallas för solar salt. Vattnet drivs av vindar och tidvatten in i Pekelmeer (saltsjön), där det pumpas till luftningsbassänger. Saltet i varje bassäng skördas ungefär en gång per år med specialredskap.

Företaget Antilles International Salt Co har gjort en god gärning för att skydda den ljusröda flamingon, som för några decennier sedan var utrotningshotad. Då saltproduktionen återupptogs fanns det endast ungefär 1.500 exemplar på ön. Bland saltfälten upprättade man en avskild fristad för dessa fåglar och deras antal lär för närvarande uppgå till 15.000. I hela världen finns det endast fyra ställen där denna flamingo häckar, Bahamas, Yucatan halvön, Galapagos och Bonaire. Flamingon är Bonaires symbol och den finns avbildad t.ex som stenpartier i trottoarerna och i immigrationens stämplar i passen. På Bonaire kallas flamingon för Chogógo efter dess läte. Här finns över 190 fågelarter, bl.a papegojorna prikitchi och lora, fregattfåglar, hägrar, pelikaner och ankor.

Levnadsstandarden i Holländska Antillerna är Västindiens högsta och Bonaire är säkert en av Karibiens dyraste orter. I Venezuela kostade en öl ca 1,25 mk och på Bonaire ca 5,50 mk. I detta skede av vår resa var jag liksom under tidigare år sysselsatt med att fundera ut var Scorpio skulle lämnas för nästa vinter. Vi hade nu en månad kvar till returen hem. Alternativen var marinan i Bonaire, upptagning i Curacao Dry Dock eller retur till Grenada. Sistnämnda alternativ skulle ha förutsatt motorering i stilltjen längs Venezuelas kust ända till Trinidad och inneburit motorkörande med 50 sjömils dagsetapper, vilket inte lockade. På Bonaire finns det inga möjligheter till upptagning och jag beslöt segla till Curacao för att kolla upp Curacao Dry Dock och andra eventuella alternativ där. Amerikanen Bob på Gypsy rekommenderade CDD och på hans inrådan hade jag redan talat med dem per telefon. De hade lediga platser, men priserna var rätt höga. Jag hoppades kunna pruta om jag besökte dem personligen. Den 15 juli länsade vi därför vidare västerut mot Curacao.

9. CURACAO

Spanish Water på Curacao är en vidsträckt skyddad vik eller snarare insjö förenad med havet via ett smalt men djupt sund. Vattnet är grumligt och ställvis mycket grunt. Vi kom aldrig underfund med om grumligheten beror på föroreningar eller naturen själv, dvs lera och humus mm. Längs med stränderna är området rätt kraftigt bebyggt och flere stora bränslecisterner förfular omgivningen. Det finns av förståeliga skäl massor av båtar, någon större sjögång kan aldrig uppstå här.

I Spanish Water finns ett sympatiskt ställe kallat Sarifundy’s Marina. Någon marina i den bemärkelsen att där skulle finnas kajplatser är det inte. Men all annan tänkbar hjälp, som långseglare behöver står till förfogande. Dessutom är det ett trevligt ställe att träffa andra seglare på. Här finns Tv, book swap, kalla drycker, snacks, telefon, fax mm, mm. Vill man ha en öl eller något annat är det bara att servera sig själv och skriva upp namnet och artikeln man tog på en lista. Något dylikt har vi inte upplevt sedan baren på Anegada i Brittiska Jungfruöarna sommaren 1992. De har även ett begränsat förråd av reservdelar och kan vid behov beställa det mesta.

Dagen efter ankomsten åkte vi buss in till huvudstaden Willemstad för att klarera in hos Immigration på polisstationen. Efter de snabba och gemytliga procedurerna på Bonaire var myndigheterna på Curacao en besvikelse. Trots att vi var de enda "kunderna" tog det över en timme innan vi var klara. Det var lördag och vi hade antagligen oturen att råka ut för en vikarie. Tanten var alldeles tydligt ovan och använde ideligen luntlappar och avlägsnade sig för långa stunder. Samma blankett som jag på Bonaire klarat av på fem minuter tog här en timme. Vi fick dessutom uppbehållstillstånd för bara två veckor. Det lär vara standard procedure och därefter kan man få extension (vilket skulle kräva ny resa till Willemstad och mera blanketter).

Jämfört med lilla Bonaire har Curacao en mera kontinental atmosfär med brusande storstadstrafik och industrier runt det stora hamnområdet. Här finns cirka 150.000 innevånare. Ön utvecklades huvudsakligen som en bunkrings- och raffineringshamn för Venezuela innan Venezuela började uppföra egna anläggningar. Fortfarande förser Curacao resten av världen med stora mängder av olja. I oljeindustrins kölvatten har en mängd andra industrier framgångsrikt etablerat sig. Bland annat finns här Amstels bryggerier, som uteslutende använder havsvatten vid öltillverkningen. Willemstad är ett intressant område. Mitt genom staden går inloppet till hamnområdet som breder ut sig som en insjö på insidan, i stil med Spanish Water där vi ankrat. Över inloppet går två broar, som förbinder stadsdelarna Punda och Otrobanda. Den gamla är en otrolig flytande svängbro från 1880 talet, som heter Queen Emma Bridge (eller egentligen Konigin Emma Brug) och numera är avsedd endast för fotgängare. Den nya bron Queen Juliana Bridge är en enorm 62 meter hög aluminiumbåge. Curacaos landmärke lär ha tagit 14 år och 15 byggarliv att tillverka.

En dag hyrde vi bil av Sarifundy’s och körde till Curacao Dry Dock för att ta reda på om detta var rätta stället att lämna Scorpio på för en längre tid. Det är ett stort varv för kommersiella fartyg, men de har en avdelning även för segelbåtar. Stället verkade effektivt och väl bevakat. Omgivningarna var emellertid ej särskilt ibjudande att tillbringa de sista dagarna före hemresan på. Storstadshamn. Dessutom var det väldigt dyrt. Därefter besökte vi Nederex, ett mindre företag som även sysslade med båtförvaring. Priserna var bara en bråkdel av CDD’s, men övervakningen verkade obefintlig. De var emellertid fullbokade. På vägen tillbaka till Sarifundy’s passade vi på att besöka supermarket Centrum, som var enorm och hade ett utomordentligt urval. Särskilt köttdiskarna imponerade och priserna var något billigare än på Bonaire.

Willemstad är residensplats för guvernören för autonoma Holländska Antillerna, Han utses av Hollands drottning och representerar kronan. Curacao är även säte för autonomins lagstiftande organ, kallat Staten, och dess regering. Alla fem öar har dessutom sina egna lagstiftande och verkställande organ för lokala frågor. Öarna var tidigare sex till antalet, men Aruba bröt sig ur år 1986.

Till slut beslöt jag mig för att återvända till Bonaire för att lämna Scorpio i Harbour Village Marina. Det skulle säkert ha varit nyttigt för båten att tas upp i Curacao på land för torkning efter att ha legat i vattnet flera år, men det skulle ha krävts en hel del åtgärder för att arrangera och övervaka sandblästring med mera innan vi hade kunnat lämna Curacao. För effektiv torkning av skrovet borde all bottenfärg tas bort, men jag var litet orolig att lämna varvet fria händer. Dessa saker var inte lätta att ordna i en hast på ett så stort ställe som Willemstad. Dessutom tilltalade det inte att tillbringa ytterligare tre veckor här jämfört med att återvända till idylliska Bonaire.

10. TILLBAKA TILL BONAIRE

På grund av de rådande starka ostliga motvindarna på returen till Bonaire hade vi planerat att starta vid midnatt. Vindarna verkar nu vara svagast nattetid. Eftersom det var fullmåne räknade vi med att ha tillräkligt bra belysning för att navigera ut genom det smala sundet som förbinder Spanish Water med öppna havet. Tyvärr blev dock natten molnig och vi kom iväg först vid sextiden i gryningen. Vågorna var inte riktigt så stora som jag befarat och vi nådde Bonaire nio timmar senare efter en dräglig motorseglats. Efter ankring på samma ställe där vi senast legat besöktes tullen och polisen för klareringarna. Procedurerna löpte gemytligt och blixtsnabbt. Efter några öl på Karels grillades biffar ombord och vi kände oss som hemma igen.

Utanför Kralendijk förblev vi ankrade i två veckor. Någon cruising ground finns ju inte kring Bonaire. Om man vill segla blir det att komma tillbaka till samma ställe varje kväll. Vi trivdes emellertid bra där vi var och på detta sätt fick jag äntligen tid för en massa underhållsarbete, som alltid blir ogjort under dagar med långa seglatser. Att utföra reparationer på dessa breddgrader är alltid lika tidskrävande. Det är inte mycket man får gjort på en dag. Alltid är det någon del som saknas och som föranleder fotvandringar bland tänkbara och otänkbara butiker eller till andra seglares förråd. Eller så går något annat sönder som förut varit helt. Jag har alltid minst fem projekt på gång samtidigt. När jag stöter på patrull med ett av dem kan jag smidigt övergå till nästa i stället för att slå handskarna i disken.

I närheten av oss låg s/y Caribesque, en engelsk ketch med Gill och Barrie ombord. Vi kom överens om att de skulle ta hand om Scorpio medan vi åkte hem till Finland. De är ute på jordenruntfärd på obestämd tid. På Bonaire hade de varit redan ett halvt år och Barrie utförde diverse jobb för att tjäna pengar innan de beger sig till Stilla Havet. Malla tyckte som jag att de verkade pålitliga. Hon har varit misstänksam mot båtskötare ända sedan inbrottet på St Martin. Några dagar före hemresan flyttade vi in båten i marinan för att i lugn och ro städa upp och packa ner. Hemresan tog 30 timmar. Efter fem flygbyten och att sånär ha missat planet på Aruba var vi hemma igen. Rutten från Bonaire till Helsingfors gick via Curacao, Aruba, Puerto Rico och Frankfurt.

Årets seglatser med Scorpio är över. Denhär sesongen blev det betydligt färre sjömil i loggen än vanligt, endast 795. I gengäld fick vi vara med om många landbaserade upplevelser. Följande år styrdes kosan tillbaka till Europa, varvid vi loggade över 6.000 sjömil, men det är en annan historia.

More stories

Next story

Take a look at Stories Index

Back to top of this page